Jag vill ha fel om kyrkan och skogen

Jag har varit ung och allt äldre ledare i Svenska kyrkan i femtio år. Med tiden har vi människor levt alltmer ohållbart och nu hotar vi vår egen framtid, övriga däggdjur och många andra arter på jorden. För att vara kyrka måste vi gång på gång höja rösten för dem som inte kan försvara sitt eget liv. Vi måste också ta vara på våra möjligheter att i praktisk handling stå upp för livet – allt för att vara kyrka i Jesu efterföljd.

Och i just denna tid har Gud eller tillvaron gett Svenska kyrkan en unik möjlighet att i konkret handling försvara livet och framtiden. Vi har anförtrotts stora skogar och markområden att förvalta så hållbart och uthålligt som vi bara kan, för livets skull. Och under senare år har vi fått allt större kunskap om att skötseln och vården måste förändras och förnyas för att inte övergå från bruk till missbruk.

Som kyrka har vi fattat beslut om att utreda hur förändringen skulle kunna gå till. Vi har tillsatt en modig skogsutredning som har pekat ut en rad kloka vägar att gå. Och många av oss har drömt och hoppats att Svenska kyrkan under 2025 skulle fatta bindande och tydliga beslut om ett hållbart och uthålligt skogsbruk.

Nu blev det inte så. I stället fattade vi under 2025 beslut där vi nästan inte lovar varandra någonting konkret när det gäller vår skog. Vi behåller möjligheten att fatta de viktiga besluten om konkreta åtgärder nästa år och nästa år och nästa. Och vi har satt upp några övergripande principer. Men vi har i stort sett inte lovat någonting konkret.

Jag har många vänner bland dem som fattar besluten på stift och nationellt. Vänner som jag är van att ha förtroende för. Nu vill de att jag ska se möjligheterna i de fina skrivningarna som tagits. Vi har tagit några steg, säger de, och stegen ska följas av fler. Men när jag inte ser ett enda tydligt löfte i de texter som antagits i år, har jag svårt att tro att vi ska vara så väldigt mycket mer tydliga nästa år.

Nu ska Svenska kyrkans olika stift i mjuk och förtrolig samverkan med kyrkostyrelsen visa att de har vilja och förmåga att utan bindande riktlinjer ändå genomföra mycket av de nödvändiga förändringar av den egna verksamheten som skogsutredningen syftade till. Min erfarenhet av livet säger att det inte är så det brukar bli. Mitt förnuft och min känsla säger mig att det inte kommer att hända.

Så nu är min innerliga bön till alla som leder och beslutar om skogsförvaltning i Svenska kyrkan. Käraste vänner, visa mig att jag har fel. Visa mig att det här året inte var vår sista chans. Visa mig att Svenska kyrkan vill ta sin unika möjlighet att omsätta evangeliet i handling och stå upp för livet genom att bruka sina skogar på ett varierat, vördnadsfullt, vårdande och värdebeständigt sätt, för livets skull.