Låt 2026 bli året vi tar barnen ur gängens klor

En 12-åring misstänks ligga bakom en av årets sista uppmärksammade dödsskjutningar. Med all sannolikhet rekryterad för att utföra mordet på en 21-årig man i hans bil i Malmö.

I år har omkring 130 barn under 15 år varit misstänkta för inblandning i olika mordplaner. Det är siffror som är svåra att ta in.

Gängvåldets tentakler har tagit sig in på våra skolgårdar och klamrat sig fast. Den nya generationens organiserade kriminalitet tycks inte bara vara helt likgiltig inför dem som elimineras i mordplanerna, utan också inför vad det gör med de barn som utnyttjas för att utföra dödligt våld.

Låt oss kalla det för vad det är: trafficking och grovt utnyttjande av barn.

I stället för att fastna i diskussionen om hur långt ner i åldrarna straffbarheten ska nå, borde vi rikta blicken mot dem som cyniskt slår sina klor i barnen och gör dem till verktyg i en kriminell logik.

Men det finns en sak till som förtjänar uppmärksamhet.

I Brå:s färska rapport ”Barn under 15 år som begår allvarliga brott” framträder en avgörande insikt i hur det växande problemet kan mötas. De barn som misstänks för grova brott är nämligen inte okända för samhället. Tvärtom.

Nästan nio av tio var redan kända av socialtjänsten innan det allvarliga brottet begicks. Många hade haft skolproblem, hög frånvaro, tidigare utsatthet för våld eller vuxna med egna svårigheter i sin närhet. Riskgruppen finns alltså där, framför myndigheternas ögon, ofta ända fram till det som sedan blir ytterligare en pinne i brotts-statistiken.

Men innan samhället lyckas nå dem, har gängkriminaliteten uppenbarligen hunnit före.

Något har gått sönder i Sverige när barn växer upp till att begå mord. Men något har också gått sönder när vi saknar tillräckligt kraftfulla och uthålliga verktyg för att nå barnen i tid – särskilt då, när vi vet vilka de är.

Att skydda samhället från farliga människor är en grundbult i en rättsstat. Men de farligaste riskerar att gå fria om all energi läggs på att straffa barnen, i stället för att stoppa dem som rekryterar, hotar och utnyttjar dem.

All kraft måste i stället riktas mot tidiga och långsiktiga insatser för barn i riskzonen – och mot att slå sönder de kriminella nätverkens strukturer. De länder som lyckats vända trenden, som Norge, Nederländerna och Tyskland, visar att vägen framåt inte främst går genom hårdare straff, utan genom närvaro: tidiga insatser, familjestöd, skolnärvaro och lokal samverkan.

Det är inte hårdhet som saknas. Det är närvaro.

Fler vuxna i skolan. Mer socialt arbete där barnen faktiskt är. Tidigare och uthålligt stöd till familjer. Och insatser som inte upphör efter ett halvår.

Precis detta pekar även Brå på som avgörande i Sverige.

Här vill jag också lyfta civilsamhällets och kyrkans möjligheter. Att finnas nära barn tidigt, erbjuda trygga sammanhang och meningsfull fritid, kan vara skillnaden mellan att bli sedd – eller att bli rekryterad.

Inför valåret 2026 hoppas jag att samtalet om våra så kallade barnsoldater hamnar där det hör hemma: i insikten om att det handlar om brottsligt utnyttjande av utsatta barn, snarare än om brottsliga barn.

Det kommer att kosta mer, både politiskt och ekonomiskt, att dra de långa, förebyggande strecken. Men priset för att låta bli är långt högre. Och i slutändan är jag övertygad om att det är en investering värd allt.