Våga tala om medberoende

I århundraden har den kristna kyrkan stått på de utsattas sida. Vi har torkat tårar, delat ut mat och gett ekonomiskt stöd – inte för att vara goda, utan för att det är vårt uppdrag. ”Det ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.” Den diakonala hållningen är en av kyrkans fyra grunduppgifter och därför helt central i vår identitet.

Men just denna stolthet riskerar att bli vår blinda fläck. För den diakonala hållningen bär också på faror: den kan skapa osunda bindningar, känslomässiga beroenden och bidra till utmattning hos de människor som vill hjälpa. Fenomenet stavas medberoende – eller, som jag föredrar att kalla det: överanpassning. Medberoende skapas inte enbart i relationer eller situationer där det förekommer beroenden eller missbruk utan grundar sig i en känslomässig försummelse.

Många som själva bär på ett medberoende söker sig till människovårdande yrken. Det finns utbrett inom sjukvård, polis, socialtjänst – och inte minst i kyrkan. Varför?

Därför att den som är medberoende eller överanpassar känner ett starkt behov av att vara behövd. Det egna värdet vilar tungt på prestation och förmågan att hjälpa andra. När någon tackar oss, bekräftar oss eller blir beroende av oss stärks självkänslan för en stund. Men den bekräftelsen är kortlivad, och behovet av att bli behövd växer snabbt igen.

Konsekvensen blir att vi riskerar att skapa konfidenter eller klienter som binds till oss, snarare än att ge människor kraft att stå på egen hand. Präster, diakoner och andra medarbetare blir – omedvetet – människor som andra börjar luta sig mot i stället för att växa i egenansvar.

Jesus själv visade en helt annan väg. Han skapade inte känslomässiga beroenden. I berättelsen om den lame mannen vid dammen frågar han först: ”Vill du bli frisk?” – Jesus kan hela men ansvaret är den lames. I mötet med äktenskapsbryterskan räddar han hennes liv men säger: ”Gå nu och synda inte mer.” Han binder henne inte till sig, lovar inte att alltid finnas där vid nästa kris. Han ger henne ansvaret tillbaka.

Det är denna hållning vi behöver ha i kyrkan för att verkligen kunna hjälpa till självhjälp och egenansvar.

För den som bär på ett medberoende/överanpassning är följande vanligt: svårigheter med gränssättning, att sätta andras behov före sina egna, tron att kunna förändra eller läka någon annans mående, att ge oönskade råd eller lösa problem åt andra, svårigheter att uttrycka egna behov och risk för utmattning.

Om vi inte vågar tala om detta inom kyrkan kommer vi fortsätta odla en kultur där hjälparen slits ut – och där den hjälpsökande riskerar att fastna i beroenden i stället för att frigöras.

Jag önskar att vi inom kyrkan börjar lyfta denna problematik. Genom att utbilda, prata om och synliggöra medberoende eller överanpassning kan vi skapa en mer hållbar diakonal praktik. En praktik där vi verkligen ger hjälp till självhjälp, där vi minskar risken för utmattning hos våra medarbetare och där vi tar Jesus föredöme på allvar.

Annika Almström, 
certifierad inom medberoende, certifierad coach och präst