
Foto: Privat och Getty images
Replik. Kan det vara så att det snarare finns något sunt bakom sökandet efter det provocerande?
REPLIK
Såväl inom som utanför kyrkan pågår en debatt om det potentiellt radikaliserande materialet som möter våra unga på Tiktok och Instagram. I Storbritannien krävde en reporter nyligen oppositionsledaren på fullaste allvar att hon måste se på Adolescence på Netflix för att kunna förstå de ungas nya värld. Kanske kände en och annan förälder likadant om haschet, hårdrocken och G som i gemenskap 1983, vad vet jag?
Men att det verkligen finns något oroande över vår samtid torde inte undgå någon. Två års pandemi och annalkande politisk, ekologisk och ekonomisk kollaps utgör fonden för de ungas liv idag. Den teknologiska utveckling som sedan millennieskiftet fullständigt exploderat har accelererat samhället till en så hög hastighet att existentiell svindel nu är utbredd.
Teknologins löfte att tillgängliggöra all världens kunskap och att underlätta socialt liv har paradoxalt nog ökat såväl okunnighet som ensamhet, medan samhället som helhet nu befinner sig i ett tillstånd som av sociologen Hartmut Rosa kallats ett ”rasande stillestånd”.
Fast allting går allt fortare upplever vi inte längre det nya som nytt, utan som en träskmark vi inte kommer ur.
Det är i en sådan rotlös tid de unga idag utforskar tankegods som tidigare dömts ut som förlegat eller rent av utdött. Dit hör sökandet efter religion i största allmänhet, inklusive Svenska kyrkan, men i många fall sammanfaller sökandet med en längtan efter något mer arkaiskt, autentiskt och stabilt. På 1960-talet sökte många i österns visdom – nu har blicken vänts till det egna övergivna huset: kristendomen.
I både Uddenfeldts och Liljefors diverse debattinlägg samt nu senast Olofssons och Fernandos artikel i Kyrkans Tidning har varningar utfärdats mot de radikala nätpredikanterna och den effekt de i förlängningen kan få på ungdomar som kyrkan möter. Och visst finns det fog för vuxenvärlden att bevaka vad de unga konsumerar. I det existentiella vakuum många idag befinner sig i lämnas fältet fritt för charlataner av alla slag, inte minst dem som menar sig besitta svar på livets svåraste frågor. Ändå dröjer det kvar ett skav hos mig från dessa välmenta varningar.
Visst vore det bättre om våra ungdomar enbart tog del av balanserat och uppbyggligt material i sitt andliga sökande – men vi vet att så aldrig kommer att vara fallet. Till ungdomen hör utforskandet av världens mörker för att så lära sig hantera det.
Detta är allmänt känt: det balanserade och välkammade lockar inte ungdomen. Men det som tycks mindre självklart är frågan om utforskandet av ”radikala åsikter” till sin natur är ett tecken på en slags villfarelse eller rent av illvilja hos den unga människa som attraheras av dem. Kan det vara så att det snarare finns något sunt bakom sökandet efter det radikala och provocerande?
Ordet ”radikal” kommer från latinets ”radix” – rot. Längtan efter det radikala har präglat ungdomen genom alla tider. På tröskeln till vuxenlivet frågar sig varje ung människa: ”Vad ska det bli av mig? Och hur ska jag kunna blomma ut om jag inte vet vem jag är?”
När Olofsson och Fernando talar om problemen de kan se i den ”radikala” teologi de talar om, skaver det i mig. De varnar för att unga utsätts för ”teologier som uppmuntrar till lydnad, underkastelse och misstro mot det vanliga livet.” Och visst finns det gott om teologier som i nästan alla ordets bemärkelser är livsfientliga – medan Jesus kom ”för att de skall ha liv och liv i överflöd”.
Men i en annan mening så är faktiskt ”misstro mot det vanliga livet” rent av en nödvändig komponent av den andliga resan – om detta är i princip alla stora religioners andliga vägledningstraditioner överens. Kierkegaard talade om att leva autentiskt och lämna det förminskade liv som präglar ”dussinmänniskan”. Detta är dock inte menat som något för en utvald elit, utan bör förstås som sensmoralen i varje saga: du måste lämna ditt trygga hem för att kunna rädda det. Genom att gå till Mordor kan du finna rötter i Fylke.
”Sök det du söker, men inte där du söker det” skrev Augustinus i sina Bekännelser. Jag tror att det är denna uppmaning också vi som kyrka måste förmedla till våra unga. Misogyna och kärlekslösa ord och handlingar borde aldrig få utrymme i en kristen gemenskap. Men att unga män och kvinnor längtar efter något radikalt är inte i sig ett problem utan tvärtom något vi borde välkomna. För i sökandet efter rötter som håller finns inget större vi kan peka på den korsfäste Kristus och den mest radikala kärlekshandlingen som någonsin gjorts.
Peter Westermark, präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.