Kyrkoordning och lagstiftning måste beaktas

Alla som är engagerade i svensk kyrkopolitisk verksamhet vet med förvissning

att all operativ kraft skall utgå från lokal kyrklig nivå (församlingar/pastorat),

att all verksamhetsstyrning och ledning skall hanteras av nämnd operativ nivå,

att alla frågor som rör löner och administration måste vara intimt förknippade till den operativa nivåns beslutsmandat, om en församling/pastorat skall ha möjlighet att ta sitt i kyrkoordningen givna pastorala ansvar

samt att just ekonomiadministrativ verksamhet är ett av de viktigare verktygen för en församlings/pastorats styrande och ledande  uppdrag; men nu slår kyrko-styrelsen ett slag för att detta verktyg, för en församlings/pastorats styrning och ledning, genom ett tvingande kyrkomötesbeslut, skall flyttas över till central kyrklig nivå som saknar pastoralt ansvar.

Kyrkostyrelsens framlagda förslag hör till en församlings/pastorats styrande och ledande uppgift! Det innebär att den lokala nivåns hittills ostridiga ansvar för lokal styrning och ledning kraftigt kommer att urgröpas, för att, som kyrkostyrelsens vice ordförande uttrycker saken, det även fortsättningsvis ska ges utrymme för ”kyrklig gemenskap” och ”böneliv” på församlings- och pastoratsnivå!

Tyvärr klingar dylika förklaringar inför en planerad maktkoncentration oerhört illa! Det måste vara tillåtet att se ett sådant uttalande som inget annat än ett mycket dåligt skämt; helt utan relevans. Men i en tid då Svenska kyrkan känner sig manad att kalla till ett urtima kyrkomöte, borde det inte
finnas plats för sådana stolliga uttalanden.

Med andra ord skulle därmed viktiga moment i den självstyrande lokala nivåns lednings- och styrningsuppdrag stå inför en ren konfiskering till Svenska kyrkans högsta administrativa nivå i Uppsala. Kyrkostyrelsens uttalade omsorg, att vilja säkerställa den lokala nivåns ”böneliv” känns smärtsamt naivt, när det i själva verket rör sig om något helt annat, nämligen en fråga om centraliserad maktförskjutning; helt på tvärs mot både kyrkoordningen och den av riksdagen givna lagen om Svenska kyrkan.

Den fråga som det urtima kyrkomötets ledamöter osökt nu bör ställa sig är, var någonstans och när kommer Svenska kyrkans tretton stift in i bilden? Hur har det kunnat undgå kyrkostyrelsen att Svenska kyrkans stift både har en tillsyns- och främjandeskyldighet gentemot sina respektive församlingar/pastorat? Och hur är det tänkt att dessa skyldigheter ska kunna utövas, om viktiga moment i den lokala nivåns nuvarande ansvar flyttas över till en nivå som helt saknar pastoralt ansvar? Eller är det tänkt att stiftsnivån framgent ska utöva sitt för-fattningsgrundade tillsynsansvar över den centrala nivåns föreslagna styrnings- och ledningsuppgifter? Eller är det inte tänkt överhuvudtaget? Det föreslagna arrangemanget synes vara mycket bristfälligt ihopkommet och egentligen bara präglat av en fortsatt och långsiktig strävan mot så kallad maktförskjutning.

Dimridåerna borde kännas besvärande för den lilla grupp av förtroendevalda som nu utsetts att vara höstens exekutorer i kyrkomötet.

Vi vet att sedan cirka 20 år tillbaka så har det ekonomiska framtidsspöket med jämna mellanrum dykt upp och i dag står nu detta spöke mitt på vägen med stoppspaden i handen.

Vi vet också att det finns församlingar/pastorat som i god tid tagit höjd för ett framtida ekonomiskt hot och därför jobbat hårt under många år med att se över både organisation, tyngande fastighetsinnehav och personalstater samt även genomfört kompetensutvecklande insatser för att kunna möta framtidens olika krav på en styrande och ledande verksamhet.

När nu kyrkostyrelsen tror sig ha kastat ut en frälsarkrans till allas fromma på lokal nivå, så blir allt bara fel. Helt fel! Den lösning som kyrkostyrelsen nu vill presentera inför ett kraftigt reservbetonat kyrkomöte, utgör en indispositiv lös-ning, där samtliga församlingar/pastorat solidariskt ska dela ekonomiskt ansvar för kyrkostyrelsens maktförskjutning!

I kyrkoordningens värld är det stiften som har ett ansvar för att främja församlingsnivån när främjandebehov uppstår. Det är också stiften som äger besluta om att lägga samman församlingar som tappat förmågan att självständigt styra och leda sin verksamhet. Det är därför följaktligen från stiften som initiativen ska komma! Inte från en kyrkostyrelse, som saknar mandat att ta över verksamheter som skall och måste hanteras av Svenska kyrkans operativt ansvariga nivå. Så kallad tvångsanslutning till en centralt upprättad nödhjälp, bekostad även av församlingar/pastorat som inte är i behov av hjälpande åtgärder, utgör ett kardinalfel av sällan skådat slag!

En tvångsanslutning, till kyrkostyrelsens föreslagna koncept, med stora årliga kostnader även för icke behövande församlingar/pastorat, kan milt uttryckt inte uppfattas som annat än ett grovt övertramp på den lokala nivåns självbestämmande.

Både kyrkoordningen och lagstiftaren (lagen om svenska kyrkan) har lagt ett ut ansvar för de operativa styrnings- och ledningsfrågorna inom Svenska kyrkan på den lokala pastorala nivån. Ett tillsyns- och främjandeuppdrag har sedan lagts på kyrkans stiftsnivå, men definitivt inte på kyrkostyrelse-/kanslinivå!

Det finns nu berättigade förväntningar inför kyrkomötets plenibehandling av dessa frågor, att gällande kyrkoordning samt ovan nämnd lagstiftning ska be-aktas. Förväntningar bör också riktas mot Svenska kyrkans stiftsnivå och de skyldigheter till främjandeåtgärder som åligger stiften.

Kyrkostyrelsens förslag till centralisering av viktiga styrnings- och lednings-frågor måste därför avslås; bl.a. av det skälet att stiftsnivåns ansvar för främ-jande och tillsyn inte kommer att kunna utövas fullt ut om kyrkostyrelsens för-slag om att ta över vissa sådana frågor skulle bifallas.

Gun Alingsjö Bäck,                                          
kyrkofullmäktigeordförande

Anders Linger
kyrkorådsordförande
Västanfors Västervåla församling / Västerås stift