Gemensamt uppdrag med olika ansvar

Jonas Eek, opinionschef

Nu är uppgiften att säkerställa hur lekfolket får inflytande samtidigt som biskopar och präster står fria i sin ämbetsutövning. Då krävs att roller och ansvarsområden tydliggörs och att man återigen börjar tala om det dubba ansvaret, inte det gemensamma. Detta är mer än en lek med ord.

”Jag har vigt mitt liv åt Svenska kyrkan, jag tänker inte tyst se på när stiftsstyrelsen frångår kyrkans ordning och försöker såga av den episkopala delen av vår kyrka för att ensam driva sin egen linje.” Härnösandsprästen och doktoranden Elin Lockneus (KT 29/9) sätter ord på den upplevelse som väldigt många som kontaktat KT:s ledarsida ger uttryck för. Även förtroendevalda hör av sig, med anledning av det som nu sker i Härnösands stift, och menar att det nu gäller att kämpa för kyrkans episkopala struktur.

Men i den kampen är uppgiften knappast att finna ut vem som var först med att förutse dagens problematik; inte heller att försöka bli den som kan finna mest affektiva beskrivningar av läget; eller mest uppgivet konstatera att det går åt skogen med kyrkan.

Uppgiften är angelägnare och mer kreativ. Den handlar om att säkerställa hur lekfolket får inflytande och medbestämmande i sin kyrka samtidigt som biskopar och präster står fria i sin ämbetsutövning. Det är nöten att knäcka. Varken mer eller mindre.

Vilken är då lekfolkets roll i Svenska kyrkan?

Sedan gammalt har förtroendevalda på olika sätt tagit ansvar för kyrkans liv i vårt land. Kyrkoråd och kyrkvärdar har bidragit med tid, engagemang och gåvor för kyrkans och Guds skull. Under 1900-talets andra hälft kom lekfolkens roll alltmer att kläs i termer av kyrkopolitik, som ett slags kyrkans kommunalisering. Folkkyrka kunde ställas mot prästkyrka i en olycklig – om än på sina håll fullt begriplig – motsättning.

Garanten för systemet var den dubbla ansvarslinjen. Den innebar att präst och förtroendevalda samverkade, fast med olika roller och ansvar. En populär bild av den dubbla ansvarslinjens upplägg var att kyrkans skattkista (ekonomi) var försedd med två lås till vilka det krävdes två olika nycklar. Kyrkoherden som representerade den kristna läran hade en nyckel. Kyrkvärden som företrädde kyrkfolket hade nyckeln till det andra låset. Nycklarna var olika, det vill säga inte gemensamma. Ingen kunde öppna kistan själv, utan båda nycklarna behövdes. Dubbla lås med andra ord. Dubbelt ansvar.

I dag talar man i stället om den gemensamma ansvarslinjen, vilket både ärkebiskop Antje Jackelén (KT 25/9) och Elin Lockneus (KT 29/9) gör med anledning av Härnösandsaffären. Ärkebiskopen säger: ”Den gemensamma ansvarslinjen är ett kännetecken för vår kyrka. Den står i överensstämmelse med en evangelisk-luthersk förståelse av det allmänna prästadömet och alla döptas gemensamma ansvar för förkunnelsen av evangeliet”.

Språkbruket är helt i linje med kyrkoordningen. I inledningstexten till kyrkoordningens andra avdelning om Församlingarna står: ”Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. […] Det är inte två helt skilda former av ansvar. De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet.”

Man anar i texten ett likställande av ansvar och uppdrag. En sådan sammanblandning är dock olycklig och riskerar att öppna upp för att skillnaderna i ansvarsområden och kompetenser inte respekteras. Det är det man ofta kan se i konflikter mellan förtroendevalda och personer i vigningstjänsten. I stället borde kyrkoordningen tydliggöra att uppdraget är gemensamt – att förkunna det kristna budskapet – men att ansvarsområdena inte är gemensamma utan faktiskt skilda. En dubbel ansvarslinje med andra ord, inte gemensam.

Detta är mer än en lek med ord, eftersom semantik skapar verklighet och – i vissa fall – problem. Professor Per Hansson tycks vara på samma linje när han talar om ämbetslinjens försvagning, som bland annat bland annat hör samman med att ”där det förr talades om den dubbla ansvarslinjen [talas det] numera om den gemensamma ansvarslinjen” (KT 40/2020).

Kyrkoordningen behöver tydliggöra de förtroendevaldas roll i Svenska kyrkan, bland annat genom att poängtera det gemensamma uppdraget men det dubbla ansvaret. Och det brådskar, precis som i den närbesläktade frågan att utreda anställningsformerna för biskopar och präster.

För det finns en risk att problemet underskattas. När ärkebiskopen säger att kyrkan ”försvagas” när ”den gemensamma ansvarslinjen […] kommer i konflikt med sig själv”, kan man dra sig till minnes Jesus ord från Lukasevangeliet som är betydligt skarpare: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt” (11:17).

Jonas Eek

”Uppgiften handlar om att säkerställa hur lekfolket får inflytande samtidigt som biskopar och präster står fria i sin ämbetsutövning. Det är nöten att knäcka.