Vem tänker på prästkandidatens familjer?

Linnea Andersson gift med en prästkandidat
Debattören önskar att ansvariga för utbildningen såg över möjligheten att permanenta möjligheten till distansundervisning. Foto: Getty

Var finns kyrkans omsorg om äktenskapen i familjer där ena parten är kallad till att bli präst? Var finns kyrkans jämställdhetsperspektiv, när ansvaret för hem och barn så tydligt hamnar på den ena parten i en familj när den andra flyttar för att läsa på pastoralinstitutet?

Min make är antagen som prästkandidat för Göteborgs stift. Det är något som vi i familjen är mycket glada för. Vi har två barn, en 2,5-åring och en bebis. Vi bor i en mindre stad utanför Göteborg, där jag har fast jobb och där barnen så småningom ska börja i förskola.

Om allt går som det ska, har min make två år kvar innan han är färdig med sina universitetsstudier. Då väntar det sista obligatoriska året på Pastoralinstitutet i Lund eller Uppsala. Det innebär att om två år står vår familj inför ett val: antingen får min make veckopendla till den stad som ligger närmast, i vårt fall Lund, 30 mil bort, eller så får hela familjen flytta med honom.

Veckopendling innebär att jag lämnas ensam under veckorna med två små barn. Det kommer innebära långa dagar på förskola och arbete, då det kostar med dubbla boenden och resor för min man till pastoralinstitutet. Barnen får vara utan sin ena förälder under mer än halva veckorna.

Eller så flyttar vi hela familjen, bort från förskola och fast jobb och från vårt sociala sammanhang. Hittar ny bostad med plats för två barn, ny förskola för barnen, nytt jobb för mig. En mycket tillfällig flytt, för därefter vill vi ju tillbaka till vårt sammanhang, barnens gamla förskola, mitt jobb, vår lägenhet och dessutom tillbaka till stiftet där min man vigs till tjänst.

Kan någon ansvarig för prästutbildningen i Svenska kyrkan förklara för mig och barnen varför utbildningen ser ut på det här viset? Var är barnperspektivet i att rycka upp barn från goda sammanhang med kompisar och skola under ett läsår? Eller barnperspektivet i att en förälder bor långt från sina barn under veckorna under ett helt år? Var finns kyrkans omsorg om äktenskapen i familjer där ena parten är kallad till att bli präst? Var finns kyrkans jämställdhetsperspektiv, när ansvaret för hem och barn så tydligt hamnar på den ena parten i en familj när den andra flyttar för att läsa på pastoralinstitutet?

Då har vi ändå en bättre situation än många andra familjer där det inte handlar om 30 mil till närmaste pastoralinstitut utan snarare det dubbla eller till och med det tredubbla - då försvinner chansen för veckopendling. Detta sätt att bedriva utbildning kan knappast vara ett sätt som underlättar rekryteringen av präster, något som borde vara angeläget med tanke på den prästbrist som råder.

För närvarande bedrivs slutåret på pastoralinstitutet på distans, på grund av covid-19. Jag skulle önska att ansvariga för utbildningen såg över möjligheten att göra förändringen med distansundervisning permanent. När pandemin är över skulle ju kandidaterna i respektive stift kunna ha regelbundna fysiska träffar, men ändå läsa merparten av utbildningen på distans via streamade föreläsningar från utbildningsorterna.

Givetvis behöver de blivande prästkandidaterna få samverka och mötas för att formas i sin blivande yrkesprofession, som Utbildningsinstitutets rektor Kenneth Nordgren tidigare skrivit i en replik här i Kyrkans tidning. Men att det behöver ske på heltid under ett helt år på endast två orter i Sverige är svårare att förstå. De blivande prästerna gynnas säkerligen av samverkan med andra blivande präster, men gynnas också av goda och välbevarade familjerelationer.

I den utvärdering som Kenneth Nordgren skriver om undrar jag om även prästernas familjer och deras erfarenheter hörs. I det pågående utvecklingsarbetet hoppas jag att barn- och familjeperspektivet vägs in. Genom att låta utbildningen ske på distans möjliggörs att familjer kan få vara tillsammans. Inga blivande prästbarn, prästfruar eller prästmän behöver byta vare sig skola, jobb eller bostad. Och de blivande prästerna blir färdigutbildade och kan samtidigt vara närvarande föräldrar och partners i sina familjer.

Linnea Andersson

Var finns kyrkans omsorg om äktenskapen i familjer där ena parten är kallad till att bli präst?

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Rekrytering
Anders
Hej Linnea. Jag håller helt med dig och har varit i din situation med en fru som var tvungen att lämna hemmet, mig, våra tre barn för ett år 35 mil bort. Att kyrkan inte har alternativ för människor som rotat sig i livet är väldigt bakåtsträvande i dagens it-samhälle. Livet och kallet skall inte stå i konflikt med varandra, dom borde uppmuntras och lösningar borde premieras. Men kanske vill kyrkan bara ha präster som är unga, singlar och som är flyttbara? Det är ju tur att det inte råder någon prästbrist i alla fall.....
Andreas Wikblad Bohm
Jag är själv prästkandidat med barn i precis samma ålder och kan kan bara tacka för ett oerhört välskrivet och ärligt inlägg i den ständiga frågan om prästers utbildning. Tack, Linnea!
Erik Hultby
Jag har gjort det där året. Det var tyvärr helt meningslöst. Vig kandidaterna så fort det går och låt dem studera halvtid på distans medan de jobbar som pastorsadjunkter under handledning.