Mötet med döden kastade om allt i Sivs och Ragnhilds liv

Ragnhild och Siv Franzén har skrivit en tröste- och sorgebok. Siv bor i Portugal, med i intervjun via datorn. Foto: Mikael M Johansson

”I sorgens akuta skeede går det nästan inte att stå ut. Ändå vaknar vi varje morgon, lever och andas.” Svägerskorna Siv och Ragnhild Franzén har tillsammans skrivit en bok om vad som lindrade när det värsta hände.

Tiden läker inte alla sår, men de blir mindre variga när år läggs till år. Förlusten kan kanske inte accepteras, men man kan vänja sig. Livet fortsätter. Behovet av tröst förändras.

Om sorgens olika nyanser berättar boken Konstigt nog fortsätter vi att andas som kom i somras. Här ges exempel på vad som gör livet uthärdligt trots att tillvaron blivit ett svart hål av vanmakt.

När Siv Franzéns son Henrik var åtta år dog han plötsligt av ett virus som ingen visste att han hade. För fyra år sedan diagnosticerades Ragnhild Franzén med lungcancer.

Mötet med döden kastade om allt i de båda svägerskornas liv.

– Vi har berättat våra historier, våra livskriser, säger Ragnhild Franzén. Vi har vänt och vridit på tankar och tro, vi har tyckt lika och olika och vi har öst på av allt vi burit. Vi hoppas att våra berättelser ska ge andra lindring och kanske tröst. För det här är både en sorg- och en tröstebok.

Ragnhild Franzén sitter vid sitt köksbord med fri sikt ut över ­Mälaren i Fredhäll, Stockholm. Solen lyser in genom generösa funkisfönster. Med på länk från Portugal finns Siv Franzén. Här bor hon halva året och resten av tiden på Donsö i Göteborgs skärgård.

Ragnhild är grafisk formgivare och har ägnat sitt yrkesliv åt tidnings- och bokproduktion. Hon är ansvarig för en podd åt Lungcancerföreningen, har varit konstlärare, är mamma till tre vuxna döttrar och särbo med Johan.

Ragnhild Franzén har kvar ”den naiva känslan av en Gud som en far, som finns där för mig, som kämpar med mig när jag kämpar”. Foto: Mikael M Johansson

Siv är förskollärare, har tre barn, varav Henrik dog för drygt 20 år sedan, är gift med Tomas och har alltid närt en dröm om att skriva en bok.

Under många år bodde de två svägerskorna nära varandra i Spånga i västra Stockholm, de umgicks tätt familjevis och hade alltid ett samtal om livsfrågor i gång. Trots att en skilsmässa kom emellan fortsatte de två att vara vänner och den röda tråden var lätt att plocka upp. Meningen med livet återkom som favorit­ämne.

Tron har alltid varit med dem på olika sätt, men det som Siv kallar den trygga söndagsskoletron finns inte kvar. Ragnhild känner att hennes tro håller. Hon har kvar ”den naiva känslan av en Gud som en far, som finns där för mig, som kämpar med mig när jag kämpar”.

De träffades efter ett längre uppehåll strax innan Ragnhild åkte på en yogaretreat på Bergets meditationsgård i Rättvik. På väg tillbaka hem till Stockholm fick hon ett infall och skickade ett sms till Siv: ”Ska du inte skriva den där boken du alltid pratat om? Jag kan skriva ett kapitel om hur det är när man vet att man ska dö.”

Siv svarade: ”Jag skriver gärna en bok tillsammans med dig”. Så blev det, men inget enstaka kapitel för Ragnhild utan brev till varandra. Till sin hjälp att sortera ­flödet av texter hade de ­journalisten Carolina Johansson. ­Citat från olika favoritförfattare och musiker utgör en paus mellan varje kapitel. Mot slutet finns en lista på trösterik litteratur.

Ragnhild och Siv Franzén vid bokreleasen i somras. Foto: Privat

– Vi har försökt vara så ärliga som möjligt mot varandra, säger Siv Franzén. Vi tycker inte alltid lika, men vi respekterar varandras olikheter. Som det här med att jag har varit så arg på Gud, det har ju du inte varit, Ragnhild?

– Nej, det händer hemska ­saker i livet, man blir sjuk. Jag ­anklagar inte Gud. För mig har Gud varit en tillgång under hela den här tiden.

– Men under lång tid efter att jag fick mitt cancerbesked ältade jag varför jag fick sjukdomen fastän jag inte var rökare och alltid levt hälosamt. Jag sökte en förklaring. Jag förberedde mig så mycket för att dö, att jag inte stod ut längre. Till slut landade jag i att välja livet. Medicinen fungerar fortfarande fastän läkarna från början sa att den tiden var begränsad.

När Ragnhild först fick beskedet om att hon hade lungcancer, dröjde det bara några veckor innan nästa besked kom. Att cancern var spridd till skelett och bäcken.

– Den läkaren jag hade då gav mig inget hopp, han släckte lampan. Jag skulle få kanske två år. Nu har det gått längre än så, och jag måste lära mig att leva med sjukdomen. Jag tror att jag har fler år att leva och vill göra det bästa av den tiden.

– Det handlar om att känna hoppfullhet. Nu vet jag att ingen kan säga exakt hur lång tid man har. Det händer saker med behandlingar och mediciner hela tiden.

Ragnhilds bästa stöd har hon haft i en vän som också hade cancer. Bara ett sms eller ett telefonsamtal betyder mycket. Andra lungcancersjuka har hon träffat i en mindre grupp som pratat mycket och stöttat varandra.

– Igenkänning är viktigt, det är inte bara jag som har det så här. Att dela det svåra ger styrka.

Ragnhild skrattar och berättar att Siv är expert på näradöden-upplevelser. Otaliga är de nedskrivna vittnesbörd hon stärkt sig med.

– De som haft sådana upp­levelser vittnar om en stor kärlek som omsluter, de tas emot i ljuset, de är inte rädda längre. Ja, jag ser det som en tröst att jag ska få ­träffa Henrik igen, säger Siv.

Hur kunde Gud låta detta ske? Gud är ju god och allsmäktig, han kunde men ville inte, tänkte jag. /Siv Franzén

Hon berättar om sista helgen före sommarlovet för många år sedan. Hon och hennes man skulle ha en gemensam 40-årsfest.

Siv minns ännu lyckokänslan när hon åkte för att handla pelargoner och förgätmigej. Tomas och de tre barnen snickrar klart terrassen.

Festen blir lyckad, det är skratt och glädje och allt är som vanligt.

Morgonen därpå kräks Henrik. Han kräks i två dagar. Samma dag som Henrik ska sluta första klass dör han. Det visar sig att ett virus angripit hjärtmuskeln.

– Det var förfärligt. Det var chock. Jag kände mig så otillräcklig. Som förälder ska man ju skydda sina barn. Jag hade inte kunnat det. Det var bara förtvivlan och vanmakt. Jag var så arg.

– Hur kunde Gud låta detta ske? Gud är ju god och allsmäktig, han kunde men ville inte, tänkte jag. Ofta är det ett sånt fokus på allsmäktighet. Många blir besvikna när de drabbas. Jag kan inte se någon mening med Henriks död, men jag hoppas ändå att det kanske finns något som jag inte kan se. För att göra det outhärdliga mer uthärdligt.

Genom en sorgegrupp i Svenska kyrkan i Bromma delade Siv och Tomas sina erfarenheter med andra föräldrar som mist ett barn. Att delta i den gruppen betydde mycket.

– Vi hade en liten kanin som flickorna kunde pyssla om för att tänka på annat för en stund. När det var som svårast orkade jag inte glädja mig åt det jag hade. ­Efter en tid köpte vi en hundvalp, det var jättebra för hela familjen. När vi var ledsna kunde vi krama hunden.

Om Henrik hade levat skulle han ha varit en vuxen man i dag. Nu blir han aldrig äldre än åtta år för Siv.

– Det ger tröst att dela sin sorg med andra. Att andra orkar lyssna är jätteviktigt. Jag stötte och blötte, pratade och pratade. Sorgen skaver som sjutton i början, men livet fortsätter ju ändå.

– Vi fortsätter prata om Henrik i familjen, så här gjorde Henrik, så här sa han. Henrik har en given plats i vår familj och vi delar minnena. Till andra som möter sorg vill jag säga: Hör av er, visa att ni bryr er. Man behöver inte göra så mycket, skicka iväg ett sms. Visa att ni finns och orkar lyssna. Det behövs så lite egentligen.

Fakta: Bok

Konstigt nog fortsätter vi att andas

Ragnhild Franzén, Siv Franzén

Fart Reklam

Efter allhelgonahelgen kommer boken att användas av en sorge­grupp i Equmeniakyrkan vid Brommaplan i Stockholm.

Fakta: Tröst i text och ton

Dikten "Höst" av Stig Dagerman, tonsatt och tolkad av Amanda Ginsburg och Filip Ekestubbe.

"Tears in heaven" av Eric ­Clapton.

Ro utan åror, en bok om livet och döden av Ulla-Carin Lindquist.

Döden är livsviktig, bok av ­Elisabeth Kübler-Ross.

Dagböcker och brev i urval, Elly Hillesum.

Omsluten av ljuset, bok om nära döden-upplevelse, Betty J Eadie.

Konstigt nog fortsätter vi att andas, av Siv och Ragnhild Franzén.

Taggar:

Sorg