Stefan Edman väcker kamplust med sin underbara naturbok

Stefan Edman låter ett helgat rum träda fram, skriver Anna Karin Hammar. Foto: Lars Rindeskog

Mysteriet träder fram med ­exakt naturvetenskaplig kunskap.

Anna Karin Hammar recenserar Förundran av Stefan Edman och Tore Hagman.

Det myllrar av liv i Stefan ­Edmans och Tore Hagmans underbara bok. Vi får följa naturens rikedom genom årstiderna våren, sommaren, hösten och vintern. Stefans Edmans texter är täta och korta meditationer som varar i 52 veckor. Ja, det är ett skapelsens kyrkoår som Stefan Edman skrivit fram. Fotona av Tore Hagman förstärker förankringen i det mystika. En himlajord ger sig till känna.

Stefan Edmans texter passar som hand i handske med den ­sekulariserade svensk som räds – likt Harry Martinson – de religiösa stororden. Men med sin eminenta kännedom om naturlyrik låter Stefan Edman ett helgat rum träda fram, där naturvetenskap och poetisk tro står i gemensam vördnad inför skapelsens mysterium.

Mysteriet träder fram med ­exakt naturvetenskaplig kunskap. Aldrig blir det så tydligt som i Edmans texter att naturvetenskap inte är fiende till tron utan snarare vördnadens förutsättning. Titeln Förundran – Natur som ger livslust skulle kunna ha förlängts med ­ytterligare två ord: Förundran – Natur som ger livsmod och kamplust. För med ytterligt få ord berörs den ekologiska katastrof som människan med jorden befinner sig i. Men utan att instrumentalisera upplevelsen av livets helighet, så väcker boken, i alla fall hos mig, just livsmod och kamplust för att försvara jordens skönhet och otroliga sinnrikhet. Allt börjat här, i mötet med verkligheten, som är så mycket skönare än vad vi kan föreställa oss i fantasin.

Här, i förundran och vördnad, börjar vandringen mot jordens räddning.

Denna bok hade kanske inte ­varit möjlig utan svensk ­källsortering och alla renhållningsarbetare som jobbar oförtrutet med att hålla Sverige rent. Kollegor till mig som tjänstgjort i FN-bataljoner på andra håll i världen, i länder som saknar dessa reproduktiva strukturer, vittnar om hur fruktansvärt fult allting var.

Skönheten ska frälsa världen. Bakom den ligger ofta en osynlig hand som värnar och vårdar. Inte förrän mänskligheten sätter större pris på omsorgen och vården än på förstörelsen och utnyttjandet, kommer denna skönhet att kunna räddas. Så kanske jag klagar lite över att skönhetens medarbetare förblir osynliga i boken, inklusive urfolken som mer än några andra kan lära oss att leva tillsammans med naturen och inte som dess motståndare.

Benämningen av olika arter på ­latin och på andra språk dyker upp allt som oftast på ett lättsamt sätt. Uppenbarligen strävade Linné efter att ersätta de bibliska och religiösa namnen på växter med mera ”neutrala”. Men spåren finns av att en kristen världsbild gett namn till många växter.

Blåsippan, som ledde Lewi Petrus till hans starkaste gudsupplevelse, har enligt Edman (och Wikipedia) det franska ordet för krans, chapel, som föregångare. Men hur jag än letar i min Larousse finner jag inget ­chapel, men väl chapelle, på franska ­kapell, liten kyrka. Så anar jag att det finns oändliga samband mellan en kristen världsbild och mottagandet av naturen som skapelse, som gudomlig jordisk närvaro och gåva. Här, i förundran och vördnad, börjar vandringen mot jordens räddning.

Anna Karin Hammar

Fakta: Bok

Förundran. Natur som ger livslust­

Stefan Edman (text), Tore Hagman­ (foto)

Votum

Taggar:

Recension Bok