Andlig klarsyn är en sanning som går genom kroppen

När jag skriver de här orden sitter jag i en trädgård, några mil norr om Umeå. Grönskan är vild och skönheten behagligt bedövande. Det är en skyddad tillvaro, en privilegierad tillvaro. Pandemier och världspolitik känns avlägsna. Solen har vänt sitt ansikte till mig och jag har min kaffekopp inom räckhåll. En Edens lustgård i mellersta Västerbotten.

Och jag vill se. Och jag vill blunda. För samtidigt pågår världen. Sanningar som blottläggs genom skeenden som plötsligt öppnar våra ögon för en verklighet vi länge levt i, men som förut inte drabbat oss. Plötsligt är det som om världen vaknar. En sanning blir synlig och sjunker in i oss, under alla lager av hud.

”Jag kan inte andas”, de sista orden hos en människa som kämpar för sitt liv och mister det. Tyngden av makten och århundraden av förtryck, ett knä som pressat mot halsen och plötsligt är allt för sent. Hur kan vi andas? Hur kan vi fortsätta leva i en ojämlik värld där strukturella orättvisor fortfarande delar upp oss och väger oss på en våg efter hudfärg, ålder, kön, sexualitet, religion, klass? En värld där naturen saknar röst och rätt?

Jag blundar, vänder bort mitt ansikte för att stå ut, för att sanningen ibland kan vara för smärtsam. Jag har lärt mig villkoren – har jag en gång sett den så ger den mig ingen ro. Sanningen tar oss i anspråk, kräver något av oss.

Andlig klarsyn, som den profetiska blicken och rösten som säger: Ändra era liv och era gärningar. Handla rätt mot varandra. Så sitter jag, i mitt tillfälliga sommarparadis och tänker på sanningen som smärta och skönhet. Jo, jag vill tro att skönheten också är en del av sanningen om vår värld. Utan skönheten mister vi hoppet. Och utan smärtan förlorar vi kontakten. Det blir ett ensamt Eden som mera liknar ett gated community. Jag vill se och jag tänker att skönheten likaväl som smärtan i livet jordar oss i världen.

Rainer Maria Rilke skrev ”Stäng aldrig ute något som helst oroande, något svårmod från ditt liv. Ty du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig.” Och jag vill fortsätta med orden: Ta emot all skönhet. Låt den ta plats och verka i dig. För vad är det som sätter oss i rörelse? Får oss att börja gå? En medmänniskas rop. Att själv bli emottagen i kärlek. Att den här världen kan vara en plats där skönhet bor, där Gud själv tar plats; i markens och trädens grönska, i det vackra som sker mellan oss. Ögonblick då jag vänder mitt ansikte till dig. Ögonblick då du vänder ditt ansikte till mig. Alla de sätt som Kristus kallar oss på. Drar oss in i livet.

Andlig klarsyn som en sanning som går genom våra kroppar. Våra sinnen. Som länkar oss människa till människa. Som länkar oss till hela Guds värld. Och hur jag både väljer och väjer för den smala vägen. Att vara både i flödet och i friktionen med livet. Nej, det finns inget skyddat paradis. Det är den här världen vi lever i, med löftet att Gud själv bor mitt ibland oss. I denna tid, på denna plats.