Vårt behov av ett nådens år är större än det varit på länge

Nyss inkommen från en lång promenad sitter jag framför brasan med köldbitna kinder. I skogen mötte jag livet och döden sida vid sida. Trädens blad förmultnas på marken medan det som ska bli nästa sommars tistel, redan satt sin bladrosett. Mörkbruna, på gränsen till svarta färger samsas med det ljust gröna.

Det lär inte undgått någon att glädjen och sorgen vandrar tätt tillsammans. I samtalet med vänner, i tidningens nyheter och på sociala medier blandas berättelser om nyligt ingångna äktenskap, nyfödda kattungar och dråpliga berättelser samtidigt som sjukdom, sorg och lidande är närvarande i nästa inlägg.

Det är ingen nyhet att det alltid varit så men i denna tid av pandemi, har det blivit extra tydligt. Nu gäller det inte andra människor, utan nu är både sorgen och glädjen påtagligt närvarande hos oss alla.

I ljuset av detta kan vi läsa första advents texter. Jesus rider in i Jerusalem. Profeten Sakarjas ord ekar som ett rop genom historien: Ropa ut din glädje, dotter Sion … Se, din konung kommer till dig.

I Jerusalem på åsnan sitter Jesus och folket jublar. Jesus vet att snart närmar sig lidandet och döden, men först detta intåg. Sedan han föddes har jublet varit närvarande. Änglarna har sjungit med himmelska röster och Gud Fader har låtit höra sin röst. Ändå har inget storhetsvansinne drabbat honom, nu sitter han på åsnan, ödmjuk och på väg.

Saliga är de ödmjuka, de ska ärva landet sa Jesus några år tidigare. Ödmjukhet är inget känsloläge utan har sin rot i tilliten till Gud. Ödmjuk kan den vara som inte behöver vara stor, utan den som har kommit till rätta i sig själv. Jesus sitter på åsnan, han är fri att vara både tjänaren och kungen.

Vi står inför ett nytt kyrkoår. Första advents tema är som en utrullad röd matta för hela det år som ska komma, Ett nådens år. Att stå inför ett nytt år är något extra och det är som en sorts ny början. Egentligen fortsätter allt som vanligt och i kalendern är det bara en ny dag men känslan av att vi nu igen ska vandra med Jesus genom årets texter, är spännande.

Ett nytt år kan leda till fördjupad gudsrelation och nya svindlande insikter och nu, i år, kanske vi mer än på länge behöver just ett nådens år. Nåden handlar om den gratis givna gåvan, Jesu möte med dig och mig, synden som sonas och som vi får ta emot fritt och för intet.

Under året kommer vi att möta Jesus som både tjänaren och kungen. Denna söndag är mattan utrullad och konungen på väg, mottagandet kan börja. Mottagandet av nåd, in i livets både vardag och fest, sorger och glädjeämnen.

Ett nådens år – avlutas söndagens tema med en punkt eller med ett utropstecken? Jag prövar tanken att ett nådens år kan följas av olika skiljetecken. Låt oss försöka. Om vi börjar med ett utropstecken, vad händer då? Ett nådens år!

Jag ser att det rymmer utropets glädje. Det går att ropa ut för sig själv eller över sitt liv, som en önskan om välgång.

Vi kan fortsätta och prövar nu vad som händer med temat om vi avslutar med ett kommatecken. Ett nådens år, … meningsbyggnaden ska fortsätta. Här skapas nu utrymmet man kan formulera själv, fylla i sin egen dröm, bön eller längtan.

Så till sist prövar vi att avsluta med en punkt, Ett nådens år. En punkt känns tryggt och tillitsfullt, en punkt känns som en fast plats mitt i sorg och glädje, liv och död.

Jag tror att jag själv väljer att sätta punkt och går in i det nya året med tillit till konungen.

Kerstin Oderhem
EFS missionsföreståndare