Vi som sörjer är vilsna men vi kommer lära oss att hitta igen

Eftertanke av Susanne Dahl

Jag lever med en brist sedan dagen jag miste dig. Det blir inte mera detsamma. Också om tiden går, årstider, högtidsdagar, alla de vardagar som flyter samman. Du är borta nu.

Hur kan vi lämna våra döda? Jag tror inte att vi gör det. Hur skulle vi kunna? Jesus ser ut över folkskarorna, vi är flera tusenden som har sökt oss hit. Vi bär gravljus och kransar i våra händer. Vi rör oss i novemberskymningen, mellan gravstenar och multnande löv.

För en del av oss är sorgen alldeles färsk, vi går hudlösa, ordlösa. Söker oss fram, för att vi är vilsna nu, när den människa som var vår inte längre går intill. På något sätt ska vi lära oss att hitta igen. Saliga vi som sörjer, vi ska bli tröstade.

Vad är det som blir kvar? Efter att döden har skilt oss åt?

De säger

det finns inga tecken att tyda

Att döden utplånar allt

Ändå känner jag dig i min kropp

Hur du tar plats

Jag har en annan blick nu

En doft som är mera du

Ett temperament som röjer din närvaro

Jag har förlorat dig

Och jag har dig så nära nu

 

Vad är det som blir kvar? Saknaden av det vi hade och det vi aldrig fick. Det som aldrig hände men som jag hela tiden hoppades på. Att vi skulle nå ända fram till varann. Till slut.

Vi kom inte dit och döden tog isär, skilde oss åt. Men i mig fortsätter du att verka och jag håller på att lära mig ett annat sätt att älska. Det tar tid att vikta livet. Det tar tid att acceptera hur det blev.

Allhelgonatid och sorgen och saknaden blir synlig. I ljusen, i hur vi stannar upp, sänker rösten. I hur vi minns. Låter livet ta plats.

Det är i de där mellanrummen – mellan natten och dagen som döden gör sig påmind. Viskar att jag kommer att mista människor. Att jag själv en dag kommer att gå ur tiden.

Jag försöker skjuta undan tankarna, sätter på en ljudbok som distraktion och ofta lyckas jag somna om, men det händer att jag vaknar jag andfådd, med ett påslag i kroppen som säger att det är bråttom att leva nu. Att allt det här kommer att ta slut. Du måste skynda dig. Skynda att älska

Jag ljudar på ord som ljus och frid. Jag säger kärlek och jag vill tro att det är så. Det är det fäste jag har – att kärleken är starkare än döden.

Döden får mig att vilja springa. Springa för att hinna med livet. Springa för att jag helst vill fly. Men jag vill inte skynda, jag vill ju stanna. Just nu, just här, med dig intill mig.

Jag vill bara andas och känna värmen och livet som rör sig i oss, mellan oss. Höra dig prata om alldeles vardagliga saker. Om ett nytt recept, om en film du sett. Jag vill höra dig skratta och se hur du går från bordet till köksbänken för att hämta kaffekannan och fylla våra koppar ännu en gång. Döden får mig att vilja springa men livet viskar stanna. Stanna kvar i ögonblicket. Det är här vi är just nu

Ännu är min kunskap så begränsad och ett liv efter detta vet jag ingenting om. Himlen vet jag ingenting om. Ändå är den ett hopp och en dimmig dröm. Ett brofäste på andra sidan, men med min begränsade blick når jag inte fram. Det blir bara aningar. Tecken att tyda.

Jag ljudar på ord som ljus och frid. Jag säger kärlek och jag vill tro att det är så. Det är det fäste jag har – att kärleken är starkare än döden. Jag vet inte men jag tror. Det är detta liv jag vet något om. Det är här på jorden jag lever och jag vill vara kvar så länge jag bara får.

Och jag vet också att den dagen kommer då vi ska skiljas åt. Hinnan mellan liv och död är så tunn. Om livet efter detta vet jag inget om, men jag vill tro att vi alla blir emottagna till slut. Saliga vi som sörjer, vi ska bli tröstade.

Susanne Dahl
studentpräst vid Umeå universitet

Fakta: Alla själars dag

Tema: Vårt evighetshopp

Första årgångens texter:

Jesaja kapitel 49, vers 8-10

Uppenbarelseboken kapitel 7, vers 9–17

Matteusevangeliet kapitel 5, vers 1–12

Psaltaren psalm 126, vers 1–6

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke