En folkbok som både speglar och uppfostrar

Illustration: Robert Hilmersson

Psalmer berör kyrkans och människors innersta övertygelser – oavsett om man delar tron eller inte. Bland annat därför har det alltid varit utmanande att ta fram nya psalmböcker. Susanne Wigorts Yngvesson, etikprofessor och psalmteolog, spanar bakåt och ser framåt.

Det finns ett rykte, men likt alla rykten är det svårt att belägga om det är sant. Ryktet involverar två väl ansedda och djupt seriösa medelålders herrar i slutet av 1600-talet.

Det som förenar dem är en verksamhet som inte är riskfri. Därför får de mötas i hemlighet och under täckmantel av att egentligen syssla med något annat.

Den ene är läkaren, författaren och naturforskaren Urban Hjärne. Han är indragen i häxförföljelserna i Stockholm, först som förespråkare av tortyr av de misstänkta kvinnorna men senare som en av dem som aktivt får stopp på dem.

Den andre är den bereste Jesper Swedberg, vid tiden först pastor vid Livregementet och sedan rektor för Uppsala universitet och professor i teologi.

De förenas i en strävan efter att förnya svensk psalm och få styr på psalmsjungandet i riket. Visserligen finns det redan en rad psalmböcker, inte minst Upsala-psalmboken från 1645, men likväl menar Swedberg att psalmsjungandet är ”vpfylt med allahanda itienliga psalmer och osmakeliga wisor, effter wars och ens boktryckiares godtyckio”.

Det gäller alltså att ta ett grepp om både innehåll och kommers. De bärs av visionen om att psalmen ska bli enhetlig över hela riket, att alla ska bekänna sig till en och samma tro och moraliska livsstil.

Jesper Swedberg har stöd i allehanda ärenden hos kung Karl XI, som sitter illa till efter decennier av kostsamma krig och kriser. För att tukta de konflikter som pyr stärker kungen sin egen makt genom en förändring i konstitutionen 1680.

Sex år senare knyts även kyrkan närmare kungen och i kyrkolagen 1686 formuleras kungens överordnade ställning gentemot kyrkan och religionsenheten. I praktiken betyder det att den som har kungens öra också kan stärka sin egen ställning i kyrkofrågor.

 

Även efter regeringsformen 1809, när kungen förlorar den direkta politiska makten, bevaras psalmbokens roll som bekännelse.

Att etablera en rikspsalmbok är ett led i den nya kyrkolagen som syftar till att stärka enheten och få makt över kyrkotukten. Men även för den som har kungens stöd är det initiala arbetet med en ny psalmbok känsligt, därför får Swedberg enligt ryktet arbeta i det fördolda med Hjärne och andra bundsförvanter.

Själv översätter och skriver Swedberg drygt sextio psalmer. Några av dem finns med i alla fyra av Svenska kyrkans psalmböcker, bland andra "Nu tacka Gud, allt folk" och en vers av "Herre, signe du och råde".

Att Den svenska psalmboken hör till Svenska kyrkans bekännelsedokument har med den svenska reformationen och enhetsväldet att göra. Även efter regeringsformen 1809, när kungen förlorar den direkta politiska makten, bevaras psalmbokens roll som bekännelse.

Den är från 1695 ett politiskt och ett andligt dokument, alltså kyrkans och rikets officiella tro. Det är med andra ord inte ett sånghäfte vilket som helst, utan kyrkans bekännelse som kungen, senare regeringen, och kyrkan kunde använda för att påverka folks tro och liv.

Den blir under dryga hundra år, fram till nästa psalmbok 1819, en folkbok som inte endast innehåller 413 psalmer utan också ett kalendarium, kyrkoårets bibeltexter, böner och delar ur kyrkohandboken.

Medan det politiska och kulturella landskapet förändras förblir psalmboken den folkbok som mer än andra står människors hjärtan nära, samtidigt som den tjänar som folkuppfostran.

Att psalmboken är ett bekännelsedokument innebär att psalmer berör kyrkans och människors innersta övertygelser – oavsett om man delar tron eller inte. Det är ett skäl till att det alltid har varit utmanande att ta fram nya psalmböcker.

Sedan 1695 är det endast tre psalmböcker till som har fått status som Svenska kyrkans bekännelsedokument: 1819, 1937 och 1986. Alla uppfattas de som en del av tron som bidrar till folkuppfostran och moral. De två senare allt mindre i takt med en fördjupad sekularisering, men ändå formellt sett som bekännelsedokument.

Som rikspsalmbok i ett land med påkallad religionsenhet blir psalmboken 1695 inte bara en angelägen fråga för det inre andaktslivet, utan också ett verktyg för det som Håkan Möller i Psalmernas värld. Tre studier i 1695 års psalmbok kallar för ”enväldets propagandamaskineri” under slutet av 1600-talet.

Kungens makt och kyrkans bekännelse har vävts samman så att det är svårt att skilja den politiska viljan från den bibliska trons uttryck. Under enväldets tid understryks sambandet ogenerat, med olika funktioner för det andliga och det värdsliga regementet.

Psalmboken omfattar alltså den luthersk-evangeliska kyrkans officiella tro och instruktioner för ett eftersträvansvärt och fromt liv.

Även om den politiska maktens formella status har ändrat karaktär från envälde till demokrati, är detta samband ändå något som fortsätter i statskyrkan mellan en politisk och en kyrklig maktordning i förhållande till kyrkans bekännelsedokument.

Men vad är det som ska bekännas? Om man jämför psalmböcker från olika tider ser man snart att strukturen ser olika ut, men att innehållet relaterar till liknande frågor. Psalmboken 1695 inleds med katekes och trosbekännelse utifrån gammaltestamentlig horisont, vilket är betydligt vanligare 1695 än senare. Här vers ett i psalm 2:

Den som vill en kristen heta,
Och rätt det namnet bära,
Han skall tio Budorden veta,
som rätta reglan äro,
Med Guds finger i stentavlor skrivne,
Och sedan på Sinai berg utgivne,
Genom den trogna Mosen.

Även 1986 års psalmbok inleds med trosbekännande psalmer, fast här är det med "Te Deum", lovsången till Gud, som den sjungande kyrkan bekänner:

Gud, vår Gud, vi lovar dig,
vi bekänner dig, o Herre.Dig, som är till evig tid,
tillber ändlighetens släkten.
Hela jorden, hav och land,
ärar, Fader vår, ditt namn.

1695 års psalmbok inleds med psalmer utifrån trosbekännelsen, Herrens bön och sakramenten. Sedan följer nästan etthundra psalmer utifrån Psaltaren, därefter kyrkoårets psalmer, läropsalmer och sist om det kristna livet samt psalmer för en mängd olika tillfällen såsom skörd och ens egen hälsa.

Psalmboken omfattar alltså den luthersk-evangeliska kyrkans officiella tro och instruktioner för ett eftersträvansvärt och fromt liv. Här varnas det för påven som ”Antichristo” och den enskilde uppmanas att avstå från dryckenskap, okyskhet och högfärd.

Vi kan hitta antijudiskhet, antisemitism, rasism och moralföreställningar om kvinnor och familj som inte längre kan eller bör försvaras.

En av de texter som finns kvar från 1695 ända till 1986 års psalmbok är Lasse (Johansson) Lucidors "Herre Gud, för dig jag klagar" som i sju verser innehåller en syndabekännelse tills vändpunkten nås i vers åtta och i de övriga fem verserna kan tacka för att ”Jesu blod min skuld afplanar. / Jesus hafwer allt försint.” Det är ett bra exempel på hur kyrkans lära sammanvävs med den enskildes tro och omvändelse.

I 1695 års psalmbok är det viktigt att markera en tydlig och stridbar gräns gentemot påven och romersk-katolska kyrkan. Det var alltså en del av bekännelsen då. Men vad betyder det för bekännelsen i senare psalmböcker?

Det är svårt att hitta någon i dag som hävdar att påven är Antikrist. Likväl var det en del av kyrkans bekännelsedokument då, liksom vi kan hitta antijudiskhet, antisemitism, rasism och moralföreställningar om kvinnor och familj som inte längre kan eller bör försvaras.

Svenska kyrkans förhållande till bekännelsen är att uttrycken för den är föränderliga. Kyrkan är i ständig rörelse, i en semper reformanda, vilket innebär att bekännelsedokumenten inte är fullkomliga utan avspeglar sin tid och behöver prövas om och om igen.

Johan Olof Wallin gjorde en kraftig revidering av 1695 i 1819 års psalmbok och lade till en hel del nya psalmer, många av dem bearbetade, översatta och nyskrivna av Wallin själv. Betyder det att kyrkans bekännelse ändrades?

Det är en annan ton i den wallinska psalmboken, präglad av upplysningens och romantikens era, vilket innebär att bekännelsen kunde sjungas med en annan inramning.

Akademiledamoten och den romerska katoliken Gunnel Vallquist uttrycker förändringarna fint i Den gamla psalmboken. De fyra utgåvorna av Den svenska psalmboken ”speglar, förutom de eviga sanningarna, var och en sin tid, med dess styrka och svagheter”. Det är inte bekännelsen som revideras men uttrycken för bekännelsen.

Genom psalmer känner människor igen sig i livets frågor, i sorg och glädje, i utmaningar, framtidshopp och i Kristus som världens ljus. Psalmboken är – eller har varit – en levande folkbok som fungerar som folkuppfostrare samtidigt som den utgör en själens spegel för människors frågor om sig själva i relation till Gud.

Det är lätt att tro att psalmboken som bekännelsedokument tjänar en hierarki uppifrån makten och ner till folket, men en sådan föreställning är att förenkla betydelsen. För folk i gemen, som kan sin psalm utantill, har den förstås även fungerat som kritik av makthavares budskap och livsstil genom tiderna.

Psalmboken är i dag inte ett politiskt dokument av den art att psalmskapare behöver mötas i hemlighet efter mörkrets inbrott, som ryktet säger om Jesper Swedberg, men nog kan man avundas det engagemang och de hetsiga debatter som psalmböcker har väckt genom tiderna. Då, när något avgörande stod på spel.

Fakta: Skribenten

Susanne Wigorts Yngvesson är professor i etik vid Enskilda Högskolan Stockholm

Författare till All din nåd är öppen famn. Psalmernas sjungna teologier (Verbum)

(Porträttfoto: Mikael M Johansson)

 

Taggar:

Psalm