Svensken speglar sitt inre i naturen

Kom inte och gegga ner det här! Så kunde de säga, personerna som David Thurfjell intervjuat. Repliken var en reaktion på hans fråga om de upplevde naturen som andlig eller helig.

– Många är provocerade av vad man upplever som kristendomens patent på existentiellt djup. Samtidigt har man inget annat språk för den existentiella djupdimensionen än det man lånat från religionen. Det är därför folk kan säga ”det är nästan lite religiöst” om sin naturupplevelse.

Självklar. Ordlös. Och sprängfull av nedärvda kulturlager. Så beskriver David Thurfjell svenskens relation till naturen i sin nya bok Granskogsfolk. Med den är han tillbaka i berättelsen om den sekulariserade svensken som han skildrade i Det gudlösa folket 2015.

Boken är ett sätt att tala om sekularisering på ett annat sätt än det vanliga.

– Sekularisering är en sorts negativ kategori. Den definierar folk utifrån vad de inte är och målar upp bilden av en identitet utan innehåll. Jag ville skriva om det man är i stället.

Han hade två teser. Båda har fått revideras. Dels den om att människor antingen är naturandliga eller kristna. Naturandligheten finns i allra högsta grad både innanför och utanför de traditionella religionerna, konstaterar David Thurfjell. Och några av de största naturmystikerna är bekännande kristna.

Den andra tesen, och omprövningen av den, är den bärande delen av boken och handlar om en vanlig uppfattning när det kommer till den moderna människans andlighet, nämligen att det skett en förflyttning av det heliga från inomhus till utomhus. Förr mötte man det heliga vid ett stenaltare i en kyrka i mitten av staden. Nu möter det i vildmarken. Så brukar det låta.

– Det stämmer men är inte alls så entydigt som jag trott. Det beror på att människors upplevelse av både kristendomen och naturen förändrats radikalt under 1900-talet.

Orsaken stavas individualism.

– Det som kännetecknar hela den här förändringen är att man börjar bejaka det egna inre livet. Vad tycker jag? Vad känner jag? Man utvärderar världen utifrån hur man reagerar på den känslomässigt.

Denna ”känna efter-kultur” gör att vi inte bara utvärderar relationer och yrkesval utan också religionen. Att folk slutat gå i julottan betyder inte att man förr tyckte att det var härligt utan på att man börjar ta sitt inre liv på allvar, säger David Thurfjell. Det som inte ger mig något väljs bort.

Samma process gäller naturen. Vi går från en nyttoinriktad syn på naturen till en upplevelsebaserad.

– Påståendet att naturen är svenskens religion, i bemärkelsen att skogen blivit den nya kyrkan, håller helt enkelt inte därför att både begreppet ”natur” och begreppet ”religion” har förändrats.

Det hindrar inte att naturen är den kanske viktigaste arenan för människors existentiella erfarenheter. I boken beskriver de intervjuade sina lika vardagliga som livsavgörande naturerfarenheter. En och annan vildmarksupplevelse skymtar förbi. Men naturkänslan infinner sig oväntat ofta nära det urbana. I friluftsområdet i stadens utkant. Under kvällens hundpromenad i parken.

David Thurfjell använder termen ”gränsupplevelse”.

– Nästan alla jag talat med upplever att naturen sätter deras egna liv och bekymmer i perspektiv. Jagets gränser suddas ut och man blir del av något större än en själv.

En annan gränsupplösning handlar om naturen som en spegel av mitt inre.

– Många pratar om hur naturen har metaforiska kvaliteter. Att blicka ut över ett landskap påminner om livets oöverblickbarhet. Att följa en stig längs dungar och fält påminner om livets faser. I naturen ritualiserar man sin egen livsupplevelse.

David Thurfjell berättar om mannen med diabetes, som till sin förvåning konstaterade att inte någon av blommorna på det vackra äppelträdet som han stod framför var perfekt. Alla hade en avvikelse. Upptäckten blev en illustration av att sjukdom inte är ett brott mot det naturliga och mannen blev på en och samma gång upprättad och påmind om livets inneboende brist.

De intervjuades erfarenheter visar att modernitetens religions- och natursyn inte ger hela bilden. Under ytan finns kulturhistoriens alla skiftande lager. Den som vill ha en snabbkurs i natursynens idéhistoria har mycket att hämta i Granskogsfolk.

David Thurfjell förklarar hur känslorna under den helt vanliga skogsutflykten är präglade av arvet från hedendomen, då naturen ansågs vara befolkad av väsen, och hur detta arv kunnat leva vidare genom århundradena – genom självhushållarsamhället och in i 2000-talet.

– Kristnandet, reformationen, europeiseringen … samhällsomvandlingar innebär inte att det gamla försvinner. Det lever kvar men utan officiell sanktion. Det förpassas till sagor eller till något man pratar om på ett lite skämtsamt sätt som ändå rymmer ett stort allvar.

Svenskens skogskärlek i all ära – relationen till naturen är kluven. Samtidigt som den skänker oss mening förstör vi den. I diskussionen om hur världen skövlas lyfts ofta kristendomen fram som viktig orsak, i hur den placerade Gud utanför världen och innebar att jorden inte längre var besjälad.

– I debatten är man antingen religionskritisk och pekar på hur kristendomens skapelseberättelse och idé om människan som Guds ställföreträdare på jorden gett legitimitet åt exploateringen. Eller så talar man om hur kristendomen i sig själv bär nyckeln till ekologiskt engagemang.

Till exempel skapelseteologin framhåller att poängen med kristendomen är antignostisk, och betonar hur Gud genom inkarnationstanken stiger in i den materiella världen och välsignar den med sin närvaro.

– Svenska kyrkan har väldigt många olika natursyner, men tittar man på dess högsta ledning har skapelseteologin just nu hög prioritet. Det märks i biskopsbrev och i hur både förre och nuvarande ärkebiskopen ordnat klimatkonferenser, säger David Thur­fjell.

Samtidigt visar han i boken att många av kyrkans mest välsjungna psalmer knappast kan kallas djupekologiska. Poängen med naturens skönhet är där pedagogisk: Om den blommande marken är så vacker här, hur ska det då inte vara i himlen?

– Religioner är kulturella storheter med potential till ofattbar flexibilitet. Kristendomens natursyn rör och har rört sig i takt med historien.

I bokens avslutande del beskriver Thurfjell den tystnad som omgärdar svenskens relation till naturen.

En del av den tystnaden handlar som tidigare nämnts om ett slags existentiell språklöshet som man söker ord för. Men en del av tystnaden handlar också om en så kallad apofatisk tystnad, där ordlösheten i sig blir ett uttryck för upplevelsens kvalitet. Mötet med livets inneboende storhet låter sig helt enkelt inte fångas i ord.

Kyrkan kom till Sverige som en global inomhusreligion och genom historien har kyrkan försökt kväsa uttryck som bejakat naturens inneboende kraft. Att lägga blommor vid offerstenar i skogen eller att tro på andar i träd, har kallats sataniskt, papistiskt ­eller vidskepligt, beroende på epok och kyrklig makt.

– Kyrkan har ganska konsekvent motarbetat en hållning som säger att naturen har egen rätt att existera.

De spåren är svåra att sudda ut, säger David Thurfjell.

– Även när djupt bekännande kristna gör andliga erfarenheter i naturen upplever man dem som på något sätt frikopplade från sin kristendom.