Det finns sidor om döda också på MyDeathSpace. Begravningsfilmer finns till beskådan på Youtube. Döden växer på nätet. Många tycker om det. Motsatsen verkar svårare; Facebook har nyligen fått kritik för att det är näst intill omöjligt att få dödas sidor nedsläckta. Den amerikanska Facebookadministrationen kan tydligen inte verifiera att en person i Sverige är död. Jag vet varken ut eller in.
Kommer vi närmare eller längre bort ifrån döden nu när så stor del av vår kommunikation sker på nätet? Vad går förlorat i skiftet mellan avsked vid kistan och eviga, virtuella ljus? Antalet gäster på en genomsnittlig begravning har enligt Fonus minskat tydligt de senaste 20 åren. Kanske kan släktingen i Lappträsk, som har svårt att komma, vara hjälpt av en cyberbegravning. Dessutom får mer perifera personer tillfälle att uttrycka sitt deltagande via minnesidornas kommentarsfunktion.
Men ska en blogg med recept, festbilder och vardagsgnäll (jag tänker på min egen nedlagda blogg) ligga kvar efter upphovsmänniskans död? Hur länge? Vem har rätt att upprätta en minnessida över någon?
Det är något så ödsligt över det här. Att starta en minnessida på nätet; för mig är det som att knuffa ut en död kropp ur ett rymdskepp (jag ser bilden tydligt – måste ha sett den på film). Människan – eller spåren av henne – kommer att sväva där ute i rymden i evigheters evighet. Som ettor och nollor. Enligt expertisen bör jag upprätta ett digitalt testamente så att mina anhöriga vet vad de ska göra med min cybernärvaro när jag dör.
Ta bort mig från nätet, kära anhöriga. Om ni kan.
CAMILLA LIF är präst.