Sosse-Jesus avslöjar kyrkomötets problem

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys är skribentens egna. 

”Jesus var sosse”, påstår SSU i en kampanj inför kyrkovalet. För bara någon månad sedan hävdade Jimmie Åkesson att om Jesus levt i dag hade han varit sverigedemokrat.  

Ingen blir så ofta kidnappad för andras syften än denne Jesus. Som knappast var partipolitisk, men å andra sidan aldrig värjde för att bli politisk i sitt sätt att ta parti. Som för den utsatte, hemlöse, utstötte.

Ironiskt nog varnade Jesus själv för den här tendensen. Det skulle komma dagar då man säger: ”Här är Messias” eller ”Där är han”. ”Tro det inte”, slog han fast. 

Hans löfte var i stället att finnas där två eller tre samlas i hans namn. Kyrkan, skulle man också kunna säga.

Genom sådana församlingar har samhällen förvandlats i grunden. Några exempel: Kristna rörelser var viktiga i kampen mot den europeiska slavhandeln och i framväxten av mänskliga rättigheter. Ur klostren växte universitet och katedralskolor fram. Har du någonsin reflekterat över varför sjuksyrror kallats just för systrar?

När kyrkovalsutskicket damp ner i brevlådan blev det aparta med att göra en kyrka till något som liknar en partipolitisk skådeplats tydlig. Någon rad om kyrkans öppenhet, ett hastigt välkomnande. Men knappt ett ord om kyrkans andliga liv, Mest en manual för hur man röstar. 

Den erfarne kyrkovalsledaren Nils Warmland är säkert genial i sin roll. Men är det verkligen han som ska vara kyrkans ansikte utåt, när Svenska kyrkan når miljontals svenskar? 

Är det inte bara en osannolik straffmiss att inte låta ärkebiskopen - eller kollegorna i stiften - bjuda in människor att söka Jesus just bortom politiken.  Särskild då i en tid när intresset för kyrkan bara ökar.

Tur att en del pastorat och församlingar delvis räddar upp med info om själva kyrkan i kyrkovalstidningarna som skickats ut.

Nåväl. Nu har det snart gått hundra år sedan partipolitiken tog plats i kyrkomötet. Och nästan tre decennier sen staten och kyrkan skildes åt. Ändå står elefanten kvar i kyrkorummet: vad gör politiska partier i kyrkans inre liv?

De oberoende nomineringsgrupperna har tillkommit som en form av protest, vilket är uppfriskande. Men kan det vara så att vi faktiskt ska fråga oss om kyrkomötet behöver spegla ett politiskt riksdagssystem överhuvud taget. 

Efter ett kvarts sekel skild från staten, kan kyrkomötet också växa till en förebild för partilös demokrati, där representativiteten hämtas ur kyrkans liv hellre än valmanifest för partier eller för den delen samlade fromhetsriktningar.

Här kunde man lära av andra frikyrkor (ja Svenska kyrkan är ju faktiskt en sådan på sätt och vis numera). 

Kyrkoråd kunde på sikt kunna få likna föreningsstyrelser där inval sker på engagemang och rekommendation, representanter från dessa kunde skickas till stiftsmöten och därifrån till kyrkomötet.

Invändningen skulle vara att man missar folkkyrkoidén om att alla får vara med och rösta, vilket är en farhåga jag till viss del delar. Men å andra sidan kunde alla medlemmar bjudas in till årsmöte, och vid ett sådant visa sitt engagemang.

Jag tror inte någon skulle döma ut till exempel Equmeniakyrkans modell som odemokratisk.

Då skulle samtalen också bli friare, mer initierade sakfrågorna skarpare och ansvarslinjerna tydligare. Tror jag.

För i slutändan är det väl detta som ska representeras: kyrkans liv. Inte en politisk syn på kyrkans liv.

Tills vidare får vi se om smockan hänger i luften även i år, när de vanliga nomineringsgrupperna drabbar samman i korridorerna. 

Det vore synd. Kyrkomötet förtjänar bättre.

Och Jesus – han förtjänar att vara mer än ett namn att använda i sin valkampanj. 

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se