Katastrofal bortförklaring av Svenska kyrkans ödesfråga

Är ett minustecken sedan flera decennier i statistiken över antalet medlemmar i Svenska kyrkan inget att bekymra sig om utan snarare att betrakta som att porten för evangeliet blir mer öppen? Att mindre än 50 procent av folket är bättre än 95 procent för drygt femtio år sedan - och den förmodade siffran 49 procent (plus någon decimal), när årets medlemsantal så småningom summeras?

Jodå, ledande kyrkliga företrädare svarar snabbt ja och lutar sig lugnt tillbaka. Prästen och teologie doktorn Jonas Lindberg - också ledarskribent i denna tidning - tror att minoritetspositionen "kan bli bra" och "ge en tydligare kyrka" (KT 2/12-2025), medan kyrkorådets ordförande i Upplands Väsby, Åke Roth, ingalunda ser ett problem i att "vi har blivit färre". Det verkliga problemet är att "vi fortfarande tänker som om vi vore många fler", lyder hans inblick i kyrkfolkets tankevärld (KT 2/3-2026).

Mest anmärkningsvärd är kanske förre ärkebiskopens, Anje Jackelén, slutsatser av att vår öppna, demokratiska folkkyrka förlorar medlemmar på löpande statistiska band och som exempelvis under hennes ämbetsperiod 2014 - 2022 minskade med 11,7 procent - från 64,6 till 52,9 procent av folkmängden, eller - räknat i antal personer - över en halv miljon, 554.161. 

I stället för att beklaga varje medlem som lämnat kyrkan, ser hon risker med att påminna om och dela upp Svenska kyrkan i majoritets- och minoritetskyrka, eftersom uppdelningen är ett indirekt ifrågasättande av religionsfriheten och "osynliggör andra kristna". Att vår kyrka utgör ett dolt hot mot religionsfriheten och skuggar frikyrkosamfundens medlemmar är en nyhet, som återstår att förklara.

Det är "ekumeniskt tondövt" att prata om medlemmar och icke sådana, hävdar hon i ett annat försök att vifta bort det allvarliga faktum, att medlemsraset är - rakt på sak - kyrkans ödesfråga och därmed givetvis den som helt måste överskugga alla andra ärenden på kyrkostyrelsens agenda och för övrigt även på stiftens och församlingarnas bord för lång tid framöver.

Att Antje Jackelén därutöver tycker att vår kyrkas självbild som minoritetskyrka i jämförelse med två lutherska kyrkors i Afrika är absurd, faller också på sin egen orimlighet: de är ju helt olika storheter med väsensskild bakgrund; de afrikanska nya kyrkorna och med växande medlemsantal och Svenska kyrkans gamla, historiskt och med staten i flera hundra år förankrade band. Samt alltså med ett permanent utflöde av medlemmar! 

Nej, att beteckna den djupt sorgliga medlemsstatistiken för varje år under drygt fem decennier som "svenskkyrkligt navelskåderi" är att vända ryggen till verklighetens fullt synliga dränering av Svenska kyrkan. Det borde vår tidigare ärkebiskop förstå. Kyrkan är dess medlemmar. Vad finns kvar, när de har sagt tack och farväl? Varje medlem, som lämnar kyrkan är en för mycket. Låt oss alla i kärleken till folkkyrkan arbeta för att budskapets förmdlare skall förbli en sådan i dess bokstavliga mening.

Om inte siffror speglar verkligheten och prognoser pekar ut framtiden, kan ju alla som lämnat kyrkan konstatera att deras medlemskap var av noll och ingen betydelse där. Är det så Svenska kyrkan skall se människan? För övrigt, bästa Antje Jackelén med flera, står en majoritetskyrka inte i motsatsförhållande till det heliga evangeliet. I så fall har ju Ordet varit försvagat och otydligt under all den historiska tid, som det har förkunnats i våra katedraler.

Bengt Olof Dike,

Tidigare mångårig ledamot i kyrkomötet