Nästa år blir Svenska kyrkan en minoritetskyrka – och det kan bli bra

 Vi är snart där – året då Svenska kyrkan enligt medlemsprognoserna förmodas bli en minoritetskyrka. Bland män och i större städer är det redan ett faktum. Den stora frågan nu är vad som händer när det blir så också i genomsnitt.

Till att börja med går det att fråga sig om identiteten som folkkyrka fortfarande kan vara giltig när mindre än hälften av befolkningen är medlemmar. Ja, det bör den kunna vara, så länge vi pratar om det som en kvalitet snarare än ett mått på kvantitet. Då handlar det om att den egna bekännelsen inte är avgörande för att få vara med och det är precis lika möjligt också i en minoritetskyrka.

På samma gång kan en folkkyrka i minoritet också bli tydligare som kyrka, när inte längre var och varannan är medlem, utan i högre grad de som medvetet har valt det. Jonas Bromander, utredare på kyrkokansliets enhet för forskning och analys, säger exempelvis att dagens 30-åringar har en starkare kyrklig koppling än tidigare generationers 30-åringar, kanske för att de blev medlemmar genom dopet och inte per automatik. Det finns det något hoppfullt i, för kyrkans del.

En annan fråga är hur relationen till staten påverkas av att Svenska kyrkan inte längre omfattar en majoritet av befolkningen. Här tycks det pågå en viss omförhandling, där banden under lång tid har kapats ett efter ett, men Svenska kyrkan nu istället tycks uppvärderas på olika områden. Det handlar exempelvis om rollen i kris- och beredskapsfrågor. På sina håll verkar också vägar in i skolor åter öppnas efter att under en tid ha varit mer eller mindre stängda.

En kanske ännu viktigare del av relationen till staten gäller huvudansvaret för begravningsverksamheten, som utgör en stor del av Svenska kyrkans ekonomi och kontaktyta med befolkningen. Den rollen har blivit mindre ifrågasatt över tid i riksdagen, trots en minskad legitimitet för kyrkan genom ett stadigt minskande medlemsantal. Huvudskälet tycks vara att Svenska kyrkan sköter sin uppgift så väl, också i relation till människor med annan trostillhörighet. Kyrkan framstår då som någon att räkna med, inte bara på grund av sin storlek, utan också för sin kompetens.

En tredje fråga fortsätter på samma spår, men handlar om möjligheten att fortsätta vara relevant för människor. I tidigare studier har det visat sig att de människor som har egna erfarenheter av att möta Svenska kyrkans representanter också uppfattar den som mer trovärdig. När kyrkan nu har högre siffror än någonsin tidigare i Förtroendebarometern indikerar det att vi gör något rätt, av liknande skäl som den mycket lilla Frälsningsarmén har haft stor trovärdighet över tid tack vare sitt goda sociala arbete. Här är utmaningen att fortsätta försöka ha så breda kontaktytor som möjligt, även med minskande resurser.

Att bli en minoritetskyrka kan på ytan låta hotfullt – och då inte bara av uppenbart ekonomiska skäl. Men vi ser just nu en utveckling där Svenska kyrkan står alltmer stark i sig själv genom sin kompetens och sin trovärdighet snarare än via lånta fjädrar. Det gör att vi kan möta det kommande årets minoritetsblivande med ett visst hopp om att bättre tider väntar.

Jonas Lindberg

Präst och teologie doktor i religionsociologi