Navelskåderi hör inte hemma i kyrkans uppdrag

2026 händer det: Svenska kyrkan blir en minoritetskyrka! Så lyder budskapet i En stilla susning, rapporten som sammanfattar forskningsprojektet ”Folkkyrka i minoritet” (Artos 2026). 

Det är en nätt liten bok på 150 sidor med trettio korta bidrag. Med ”minoritetsblivande” avses att Svenska kyrkans medlemsantal sjunker under 50 procent av Sveriges befolkning. 

Det, menar redaktören Sven Thidevall, innebär att kyrkans uppdrag får förändrade förutsättningar och detta måste samtalas om i församlingar och kontrakt. Förutom minskande ekonomiska ramar blir nu folkkyrkans röst bara en av många i en mångstämmig samhällelig kör.

Rapportens utgångspunkt väcker funderingar. När var det egentligen så att Svenska kyrkans röst inte var en bland många eller flera röster i samhället? 

Att Svenska kyrkan som helhet vid en viss tidpunkt får mindre än 50 procent av Sveriges befolkning som medlemmar kan blåsas upp till en stor nyhet i kyrkliga och andra medier, men lokalt är det av marginell betydelse. 

Med medlemsnivåer som kan skifta mellan drygt 85 och knappt 10 procent har församlingarna sedan länge levt med mycket olika förutsättningar. På det viset är konceptet ”2026 som minoritetsblivandets år” svagt förankrat i den empiriska församlingsverkligheten.

Reflektionen över kyrkans uppdrag i den egna kontexten bör vara ständigt pågående. Utgångspunkten ”Nu är vi en minoritetskyrka!” innebär dock flera risker. Fallgropen att definiera uppdraget baserat på siffror och majoritetsförhållanden i stället för evangeliet torde lätt kunna undvikas.

Men begreppet minoritetskyrka kan fresta till att tänka för smått om kyrkans uppdrag, till exempel att det är begränsat till kyrkans medlemmar i stället för att gälla hela samhället i glokal gemenskap, motiverat av Jesus sändning för världens skull.

Kan en ”minoritetskyrka” vara huvudman för begravningsverksamheten? Vare sig Svenska kyrkan har uppdraget eller inte, så bygger kyrkans motivering inte på att den representerar majoriteten av befolkningen utan, förutom historiska skäl, på de värden som växer på evangeliets grund, på kompetens och skicklighet. Andra må argumentera utifrån representativitet, men det är ett teologiskt misstag om Svenska kyrkan själv gör det.

Tidigare kunde jag ibland höra ”Vi är så stora, därför måste vi tala försiktigt och med små bokstäver”. 

Nu kan det heta ”Vi är en minoritet, därför kan vi inte ta så mycket plats i det offentliga samtalet”. 

Majoritet eller inte, i båda fallen finns risken att kyrkan förminskar sig själv, ger upp sin frimodighet (Hebr 10:35) och missar uppdraget att träda upp i tid och otid och förkunna – vederlägga, tillrättavisa, vädja — tålmodigt och med ständig undervisning (2 Tim 4:2).

Att år 2026 dela upp befolkningen i medlemmar och icke-medlemmar i Svenska kyrkan kan bli anakronistiskt och ekumeniskt tondövt. En sådan uppdelning utgår från en nationell statskyrka som norm och ifrågasätter indirekt religionsfriheten samt osynliggör andra kristna samfund.

Tillsammans utgör samfunden som är representerade i Sveriges kristna råd mer än halva befolkningen. Länge till kommer Svenska kyrkan att vara det med avstånd största trossamfundet i Sverige, med de möjligheter och det ansvar det innebär. Möjligen kommer Svenska kyrkan också för lång tid framöver att vara den största medlemsorganisationen och folkrörelsen i landet.

I ett samhälle med religiös pluralism och etablerade samverkansformer som interreligiösa råd blir ett enda samfunds majoritets- eller minoritetsförhållande i relation till hela folkmängden mindre relevant. 

I stället blir det mer angeläget att reflektera över gruppen ”människor av tro”. I vart fall är den majoritet som då inte tillhör Svenska kyrkan en komplex grupp med både överlappande och motsägelsefulla identiteter – precis som den minoritet som är medlemmar.

Att i ett svenskt sammanhang presentera sig som minoritetskyrka kan vara stötande för samfund som verkligen är små. Det ger intrycket att Svenska kyrkan menar att siffror säger mer än evangeliet och att ”svenska” väger tyngre än ”kyrkan” i namnet Svenska kyrkan. Om idén med en folkkyrka byggs på procentsatser leder minskning till sektblivande. Gud bevare oss!

I internationell belysning ter sig självbilden av Svenska kyrkan som minoritetskyrka ganska absurd. De två största lutherska kyrkorna i världen är Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien (EECMY) och den Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT), med 12 respektive 8,5 miljoner medlemmar. Med befolkningssiffror på 135 respektive 71 miljoner är de efter vårt sätt att räkna mycket små minoritetskyrkor! 

Att i Lutherska världsförbundets eller Kyrkornas världsråds sammanhang presentera Svenska kyrkan som en minoritetskyrka blir som ett hån mot de kyrkor som verkligen är en kämpande minoritet.

I vår kulturkrets förknippas ordet minoritet ofta med det skyddsvärda. Det kan stimulera ett svaghetskomplex som inte är nyttigt för en kyrka. Under min tid som ärkebiskop besökte jag flera minoritetskyrkor i Egypten, Myanmar, Irak och Pakistan. 

Trots att de har levt och lever med diskriminering, förtryck eller rentav förföljelse, har de alltid värjt sig mot att bli kallade ”minoritet”. De har insisterat på att de är en vital del av samhället, att de är medborgare som har något att bidra med.

En anekdot i sammanhanget: Medan det innan 2017 i majoritetskyrkan Svenska kyrkan på sina håll funderades över om 500 år av reformation verkligen var något att fira – det handlade trots allt om en ”gubbe”, ansåg en del – ordnade den Evangelisk-Augsburgska kyrkan i Polen som består av 0,16 (!) procent av befolkningen en högtid i Warszawas slott som samlade samhällets toppar i politik, kyrkor och civilsamhälle. 

De ordnade flera specialkonserter med reformationsmusik i Warszawas konserthus. De fick ett specialfrimärke utgivet (inte för att vi använder så mycket frimärken nuförtiden, men symboliken är nog tydlig). 

Som den tanzaniska biskopen Josiah Kibira (1925–1988), Lutherska världsförbundets första afrikanska president, har sagt: ”Det finns ingen kyrka som är så stor och så rik att den inte skulle vara beroende av andras gåvor; det finns ingen kyrka som är så liten och så fattig att den inte skulle kunna berika andra.”

Rapporten om Svenska kyrkans minoritetsblivande kulminerar i kapitlet Kyrka i förskingringen. Där talas om att Svenska kyrkan i dag lever i diaspora och blir något främmande i samma samhälle som den en gång definierade.

Jämförelsen med många andra kyrkor i världen som verkligen lever under diasporans villkor talar emot att beskriva Svenska kyrkan så. Det är inte förskingringen (diaspora) som kännetecknar Svenska kyrkan. Det är sändningen (från grekiskans apostellein – att sända ut), vilket rapporten också påpekar. 

Svenska kyrkan är apostolisk. Som bekant sänder Jesus sina lärjungar ut som salt och ljus (Mt 5:13-16). Salt ska alltid vara i minoritet till det som behöver smaksättas och ljus förändrar alltid mörkrets realitet. Att kyrkan i Sverige från sin begynnelse i den andan tog samhällsansvar bidrog till den betydelse som den kom att få för landet.

Kyrkans uppdrag kräver kontinuerlig reflektion, bön och handling. Där har siffror av olika slag viss betydelse. Men teologisk tandlöshet, ekumenisk tondövhet och svenskkyrkligt navelskåderi hör inte hemma där.