De svaga illa ute om kyrkan ställer sig bakom dödshjälp

I Kyrkans Tidning nummer 3/2026 avhandlades dödshjälp. Det framkom att fyra av tio präster kan tänka sig dödshjälp. Bra att veta för anhöriga. Och det gäller att inte ångra sig strax innan, utan frimodigt ”stå” redo när en än så länge okänd, men säkert mycket effektiv metod ska aktiveras. Alla har inte sådan framförhållning. Bortsett från världsläget, som just nu verkar vara rena cirkusen, kan vi än så länge sova lugnt och hoppas på att sjukdom håller sig borta. 

Tyvärr är livet inte så enkelt. Även när åldern tar ut sin rätt och sjukdomar smyger sig på oss räknar många av oss med att sjukvården nog fixar till det hela och Döden håller sig borta ett tag till. För dem med en stark tro är slutet kanhända lättare att acceptera. Det är Gud som bestämmer när det är dags att säga tack och farväl. För oss andra är det värre. Vi klentrogna får värna våra egna ”ynkliga” liv. I bästa fall har vi nära och kära att förlita oss på.

I biskopsbrevet ”Livets början och livets slut”, en upplysningskampanj för präster och diakoner, är tonen något modererad om det som gäller just vid livets slut. När sörjande söker sig till kyrkan, har Döden redan uträttat sitt ärende. Många har inte ens tänkt tanken att söka stöd från det hållet. Vi vet ju att vi alla måste dö. Inget konstigt med det. Döden kommer när den vill. Den frågar inte om lov eller om det passar. Mestadels passar det inte. Oftast kommer den dock tyst och försynt.

 Jag var också medveten om att Döden skulle komma en dag och knacka på, alltså när det var dags. Sådana tongångar, att det var dags, hade vi hört ett par gånger förut från dem som vi trots allt ännu förväntade oss en aning bistånd. Det var inte dags ännu när vi en dag fick påhälsning av en som utgav sig för att gå Dödens ärende. 

Jag kände spontant att något var fel. Det hade aldrig hörts någon klagan eller uttalat önskemål om att vilja lämna livet. Min sinnesnärvaro var ännu intakt. Och löftet vi gav varandra för mer än femtio år sen gällde fortfarande, i nöd och lust, tills Döden skulle skilja oss åt, alltså den riktige Döden. 

Det ovarsamma besöket i vårt hem lämnade kvar en minst sagt otrevlig stämning. Jag blev medveten om att gamla och deras anhöriga inte var värda ens en dialog om situationen som vi befann oss i. Man såg ner på en sjuk gammal individ med märkbar arrogans. En uppmaning till nära anhörig om att snarast komma till skott, medverka till så att ”problemet”, en älskad make, blev undanröjt. Det var inte Gud som dundrade, utan en människa som kanske inte ens trodde på Gud, men som auktoritet förväntade sig omgående och absolut lydnad. Så blev det inte. 

Om Svenska kyrkan ställer sig bakom ett beslut om dödshjälp, då är svaga och gamla i samhället verkligen illa ute. Beslutet att avstå från livsuppehållande åtgärder i enlighet med patientens önskemål är inte dödshjälp. Eller efter läkares medicinska bedömning går det också bra att undanhålla livsviktiga insatser. Och det är inte heller dödshjälp. Det krävs ett visst mått av skarpsinne till att förstå, som jag inte verkar vara utrustad med. Men så står det i biskopsbrevet och då måste det väl ändå vara sant. 

Fenomenet dödshjälp diskuteras redan flitigt bakom stängda dörrar, alltså utan insyn från allmänheten, men säkert i närvaro av sådana som är bra på matematik. Det kan väl ingen har undgått att gamla och dessutom svårt sjuka är en dyr angelägenhet för samhället och behöver korrigeras. Den sortens hjälp, som man så småningom kommer fram till, kommer inte i första hand att gälla ens egen lilla person att försynt få be om, när det drar ihop sig. Tvärtom kommer det att finnas behöriga som ivrigt tar sig an sådana som ”anses” har gjort sitt. Som jag ser det hela, är dödshjälp vad gäller svårt sjuka gamla sen en tid tillbaka redan en beprövad rutin. Fast återigen, det är det ju inte, alltså dödshjälp. Vad är det då? ”Barnet” har ännu inte fått något namn, bara en omskrivning. Kanhända självaste ”namngivningsceremonin” kommer vid en annan tidpunkt.

Kyrkan måste stå upp för den lilla utsatta människan. Det är ingen annan som gör det.

Och jag fortsätter att be mina obstinata trista erfarenheter en gång för alla att somna in för gott!

Hannelore Bengtsson

Debatt: En tredje väg för dödshjälp

Replik: Minst fyra risker med dödshjälpen