Minst fyra risker med dödshjälpen

REPLIK

Johan Unger vill finna en "samverkansmodell" där statens skyddsplikt och individens självbestämmande kan hållas ihop. Ambitionen är hedervärd, men ser han att varje val träffas i samhällskropp? 

Minst fyra risker behöver sägas högt idag mer resonemanget, även om vi ser det svåra lidandet i enskilda fall.

För det första uppstår autonomi aldrig i ett vakuum. I själavård och vårdmöten hörs ofta inte bara "jag vill", utan också "jag vill inte vara till besvär". Ensamhet, otrygghet, anhörigas utmattning och brister i vård och omsorg kan göra ett beslut formellt frivilligt men i praktiken pressat. Därmed kan ibland förbudet mot dödsstraff ett skydd för sårbara individer att göra sitt val mot ett tuffare samhällsklimat.

För det andra blir valfrihet lätt ojämlik. Den som har språk, utbildning, nätverk och ork kan navigera systemet och få bättre lindring och kontinuitet. Den som saknar detta riskerar mer smärta och mer ensamhet och därmed ett mindre verkligt "val".

För det tredje är gränserna skörare än de låter. Prognoser är osäkra, och när en ordning väl införs uppstår tryck att tänja: från undantag till norm. Homo economicus är inte Jesu människosyn. Vårt uppdrag är att värna och stärka livskänslan.

För det fjärde är en ny lag om dödstraff också opinionsbildande och prioriteringspolitik. När staten kallar dödshjälp en rätt sänder den en signal om vad som anses värdigt. Då kan en möjlighet för några upplevas som en förväntan för andra: att den som är gammal, sjuk eller "kostsam" bör kliva åt sidan. 

Samtidigt drar en ny "lösning" pengar, personal och politisk kraft mer eller mindre från forskning om och välfärd för palliativ vård, hospice, avancerad hemsjukvård, anhörigstöd – och forskning som lindrar svår sjukdom. Varje reform måste prövas mot de mest sårbara inte mot de mest resursstarka. Döda får aldrig bli substitut för vård och omsorg.

Som lutherska folkkyrkliga behöver vi hålla vi fast vid att livet hela vägen är nåd från Gud, inte prestation, men också kamp bland makter. I Luthers förklaring av buden hör kallelsen att hjälpa vår nästa i kroppslig nöd. Därför bör politiken, särskilt när den formas i namn av kyrklig företrädare, först säkra att ingen känner att döden blev det rimligaste svaret på bristande omsorg.

Nicklas Sundberg