Ledare
Extremfallen undantag bland svenska muslimer
För Svenska kyrkan borde det vara en självklar utgångspunkt att försvara religionsfriheten också när det kan tyckas obekvämt.
Detta är en ledare i Kyrkans tidning. Ledarsidan är oberoende och partipolitiskt obunden.
Ramadan infaller i år samtidigt som den kristna fastan. En kalenderkrock som skapat nya möten, en anledning att träffas över religionsgränserna.
KT:s reporter Jonatan Sverker möter under en gemenskapskväll i Örgryte församlingshem muslimen Edina Dedic. Hon bär alltid slöja och upplever att negativa kommentarer blir allt vanligare. “Därför är det skönt att komma hit, träffa andra och känna att det inte behöver vara en så stor sak. Vi kan vara tillsammans, säger hon till Kyrkans Tidning.
Edina Dedics erfarenhet av ett hårdnat klimat speglas i politikernas utspel.
I den svenska politiska debatten har frågan om religiösa klädesplagg återkommit. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har exempelvis föreslagit ett förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer – som gator, torg, köpcentrum och vårdinrättningar – med argumentet att människor ska kunna mötas ansikte mot ansikte i det offentliga rummet.
De senaste veckorna har moskén Imam Ali Islamic Center i Järfälla stått i centrum efter uppgifter om kopplingar till den iranska regimen. För ett par veckor ordnade moskén minnesstund för islamiska republikens ledare, ayatollan Ali Khamenei, som dödades i en amerikansk attack. Svenska kyrkans samarbete med moskén har mött kritik. Den är inte alldeles ny. Redan 2022 skrev tusentals personer under en namninsamling och krävde att moskén ska stängas.
Det är tydligt att religionsfriheten prövas i de svåra fallen – inte i de enkla. Just därför är det så viktigt att inte låta extremfallen definiera hela den muslimska befolkningen i Sverige.
Forskning om muslimska grupper i Sverige ger ofta en mer nyanserad bild. Den muslimska befolkningen är långt ifrån homogen. Tvärtom visar studier att värderingar och livsstilar varierar stort, och att många muslimer i Sverige delar värderingar som i bred mening kan beskrivas som liberala och demokratiska.
David Thurfjell och Erika Willander, forskare i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och Umeå Universitet, visar i studien Ärvd eller erövrad sekularitet? att sekularisering är ett komplext fenomen. Sekularisering bland vissa grupper i Sverige, som bland iranska muslimer, är till exempel större än bland svenskättade med kristen bakgrund.
Forskarna menar också att sekularitet bland svenskar med muslimsk familjebakgrund vanligen bär med sig sekulariteten från sina anknytningsländer, det är inte något de i huvudsak förvärvar i Sverige. Ett vetenskapligt fynd värt att reflektera över i samband med förslag om att “lära” invandrare “svenska" värderingar.
För Svenska kyrkan borde det vara en självklar utgångspunkt att försvara religionsfriheten också när det kan tyckas obekvämt. Separationen från staten manifesterar sig inte enbart i Svenska kyrkans egna angelägenheter, utan också när Svenska kyrkan visar respekt för det faktum att religion inte är statens sak att definiera eller begränsa annat än i extremfall.
Att mötas över religionsgränser är inte heller ett uttryck för godtrogenhet. De flesta vill inte använda religion för politisk makt eller ideologisk kamp. Förslag om att förbjuda niqab eller burka motiveras ibland med att plaggen skulle vara politiska symboler. För de kvinnor som bär dem handlar det dock ofta om något annat: en religiös praktik, ett sätt att uttrycka sin tro.
Extremism ska tas på allvar. Men den får inte komma att definiera en hel religiös minoritet och deras vardagliga uttryck. Fastan är en tid för självrannsakan.
Kanske gäller det också hur vi talar om varandra i den svenska religionsdebatten.
Fanny Willman, ledarskribent