Retar du dig på konferensen - läs boken

Våren 2025 hölls konferensen För ett levande församlingsliv – en evangelisk-katolsk samling i Uppsala. Initiativet hade tagits av fyra teologistudenter med en gemensam evangelisk-katolsk längtan. 

Bok: För ett levande församlingsliv. Föredrag och tankar från en evangelisk-katolsk samling

Redaktörer: Karin Borg, Samuel Grönsäther, Angelica Grön, Viktor Joelsson

Förlag: Artos

En längtan efter en lokalt förankrad och världsvid kyrka, rotad i Ordet, sakramenten, den apostoliska tron och ämbetet och samtidigt öppen för förnyelse. 

Det är också dessa studenter som är redaktörer för den lilla skriften För ett levande församlingsliv. Föredrag och tankar från en evangelisk-katolsk samling.

Jag blir glad över insatsen att ge vidare det man erfarit på konferensen. Det vittnar om att man vill delta i ett levande samtal om kyrkan, att samtalet ska föras i offentligheten och göras tillgängligt för många.

På det sättet gör man sig visserligen sårbar för kritik – men det är också det enda sättet som vi kan växa som människor. Och som teologer. Och som kyrka.

Det man ville med samlingen var att möta sin egen och andras längtan efter ett sammanhang där ”den levande traditionen och ett generöst välkomnande av alla förenas” (förordet).

Jag funderar mycket på den formuleringen, stryker under den i läsningen. Det är en väldigt fin beskrivning av en folkkyrka, detta begrepp som vi brottas med dagligen i Svenska kyrkan; i hennes församlingar, på de teologiska fakulteterna, vid köksbord och altarbord. Tradition och generositet i förening.

Boken är en sammanställning av föredragen som hölls vid konferensen. De flesta skribenterna är redan välpublicerade namn: som Carl Sjösvärd Birger, Britt-Karin Ekstrand, Carl Stattin, Emma Audas och domkyrkokaplan Lars Adolfsson.

Artiklarna handlar om spänningen mellan tradition och förnyelse i den högkyrkliga rörelsen i Sverige under det tidiga 1900-talet, om praktiska erfarenheter av församlingsbygge med mässan i centrum, om den mystika traditionen som en möjlig bro mellan den evangeliska traditionen och den världsvida kyrkan, om liturgi, kropp och begär.

Centrala områden för den som läser in den allmänkyrkliga traditionen i begreppet folkkyrka.

Lars Adolfsson skriver om det initiala syftet i sin artikel, nämligen: ”att levandegöra en sakramental pastoralteologi som står i kyrkans och församlingens tjänst”. Sakramental pastoralteologi. Tradition och generositet.

Så något om begreppet evangelisk-katolsk som kanske får en del vanliga svenskkyrkliga kristna att höja på ögonbrynen. Det är inte nytt. Biskop Erik Eckerdal reder ut det klart och tydligt i förordet med nedslagspunkter hos ärkebiskop Söderblom och Borgågemenskapen via augsburgska bekännelsen och 1600-talets reformatoriska kyrkor som på en gång beskrev sig som evangeliska och katolska.

Att evangelisk-katolsk inte är en särskiljande beskrivning av kyrkan utan en bekräftelse av det hon säger om sig själv i varje huvudgudstjänst i varje församling i hela landet varje söndag är en genomgående röd tråd i antologin. Det är också en viktig bärande tanke i ett förnyat samtal om Svenska kyrkan som folkkyrka bortom majoritetssamhället.

Jag tycker att det finns mycket gott att hämta i denna lilla antologi för det samtalet. Kanske i församlingsrådet? Bland kyrkvärdarna? I arbetslaget?

Ibland tenderar samtalet i Svenska kyrkan att mest likna skyttegravsbeskjutning. Det som vi läsare av Kyrkans Tidning kan sägas älska i någon mån.

Vi väntar ut att den andre hämtar andan endast för att då sätta in en nådastöt som vi hoppas både ska vara retoriskt briljant och teologiskt nydanande.

Det händer rätt sällan i ärlighetens namn. Och det kommer från en som ofta och gladeligen ägnat sig åt det som i efterhand åtminstone i delar kan beskrivas som dylikt skyttegravskrig.

Till dig som retas lite grann av både konferensen och min text – läs boken. Delta i det offentliga samtalet som initiativtagarna och artikelförfattarna gör. Läs, skriv och debattera.

Men lyssna också på det som två av redaktörerna, Karin Borg och Samuel Gabrielsäther, ger uttryck för i Kyrkans Tidnings podd Makten och härligheten: ”om man fastnar i det som särskiljer och inte det som förenar så blir kyrkan en klubb för inbördes beundran”.