Religiös analfabetism en del av vår kulturkanon

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys är skribentens egna. 

Vid Missionsförbundets 100-års jubileum 1978 gav Tage Erlander den tidigare svenskkyrklige prästen och Missionsförbundets förgrundsfigur, Paul Peter Waldenström, en inte så liten eloge för det demokratiska hjul han satte i rullning;

 ”Waldenströms försoningslära fick en avgörande betydelse för det demokratiska genombrottet i Sverige. Han slängde ut en svår dogmatisk lärofråga till folket och lät gemene man ta ställning själv om hur man skulle förstå försoningen. Nu gällde inte längre vad kyrkoherden och bekännelseskrifterna påstod. Läs själva i Bibeln, får ni se! Kunde man nu själv bestämma om de himmelska tingen, var man givetvis kompetent att besluta i kommunala angelägenheter om skolor och kyrkbyggen och även om politiska riksfrågor."

Jag tänker på detta citat när ironiskt nog en avlägsen släkting till PP, (en brors sonsonson om jag får det rätt ) Daniel Waldenström, är den som ska leverera den tunga listan av kanoniserad svensk samhällskultur.

Fem områden har gruppen som arbetat med "samhällsfrågorna" haft för handen; politisk kultur, historia, ekonomi, uppfinningar, offentlighet och religion. 

När Waldenström den yngre presenterar religion gör han sig själv till en form av kulturkanon, den sedan knappt hundra år religionsalfabetiske svensken;

"Religion är viktigt, men inte så viktigt...", säger han. För att sedan rabbla ut ett antal saker som ändå kommit med i kulturkanon på området.

Kyrkomötet, konventikelplakatet, Vadstena kloster/Heliga Birgitta, Carl Bobergs O store Gud samt ett antal viktiga platser och verk. Inte minst då Gustav Vasas bibel.

Den stod ändå för den halvviktiga insatsen att forma det svenska språket. Kul att den fick vara med.

Ett särskådande av de enskilda verk som plockas upp i kanon, är ju också att många inte kunnat bygga på något annat än dess kristna grundantagande. Som Dag Hammarskjölds Vägmärken, eller för den delen "Drömbok" av biskopssonen Emanuel Swedenborg.

Ska man jobba med en kulturkanon bör man åtminstone kunna förstå grunden till en sådan, vilket Waldenström uppenbart inte kunnat greppa; Att Sverige och svensk kultur är helt oförklarlig utan dess djupt kristna och kyrkliga rötter.

Katarina Barrling, docent vid Uppsala universitet, och som skrivit boken "Världens mest protestantiska land" satt ändå med i samma grupp som Waldenström. Hon kunde säkert förklarat.

Från kyrkan har utgått lag, stat, kulturfrämjande och språk som vi känner det idag. De kristna rörelserna, inte minst väckelserörelserna sprungna inom och utanför Svenska kyrkan, är både direkt och indirekt att peka på för att förstå 1900-talets utveckling.

Visst är det svårt att få in stora försoningsstriden i en kanon, men Waldenström, som också skrev 1800-talets bäst säljande men nu helt okända bok, Brukspatron Adamsson, går att se som staty på Gävleborgs länsmuseum. 

Roseniuskyrkan i Stockholm berättar om en rörelse som hade stort inflytande över sin samtids diskussioner. I Fröderyd i Vetlanda kan du sitta under asken där Lina Sandell diktade de psalmer som format den svenska kärleken till den enkla tron mer än kanske något annat. På Framnäs udde i Stockholm finns en staty av Jenny Lind, operasångare, Sveriges första världstjärna - och djupt präglad av sin kristna tro.

I Uppsala kan du besöka domkyrkan där Nathan Söderblom lät avsluta det första synliga fröet till kyrklig enhet på århundraden, stockholmsmötet 1925.

Ja, ni fattar. Jag saknar en del på listan.

Vidgar vi blicken för att se hur svensk kyrklighet påverkat världen kan det vara bland våra största exporter. Miljontals människor i exempelvis afrikanska kyrkorörelser är påverkade av det missionsarbete som Svenska kyrkan och EFS, liksom Missionskyrkan och pingstvännerna bedrivit och fortsatt gör. 

För detta blev nobelpristagaren Dennis Mukwege ett ansikte för några år sedan. 

I så gott som varje liten svensk by har en kyrka tornat upp som samlande för samhället, varit knutpunkten för livet från vagga till grav. 

Men kanske är den svenska religiösa analfabetismen också en kulturmarkör sedan något sekel tillbaka. Den som gör allt för att den moderne svensken ska framstå som en högre stående människa än den på vars axlar han står.

Trots vad som inte kom med är det glädjande att det nu finns en kanon för den fortsatta diskussionen, också om religionens viktiga påverkan på svensk kultur.

Den behövs, vilket Waldenström d.y illustrerade väl.

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@kyrkanstidning.se