Ekumenik innebär relation och inte självcensur

REPLIK

I en nyligen publicerad insändare i Kyrkans Tidning argumenterar två prästkandidater och en diakonaspirant för att Svenska kyrkan, i ekumenikens namn, bör visa återhållsamhet i frågor som rör samkönade äktenskap. Fokus ligger inte på hbtq-personers liv eller rätt till fullt erkännande, utan på Svenska kyrkans relation till mer konservativa ”systerkyrkor”. Därmed förskjuts perspektivet från människor i den egna kyrkliga kontexten till ekumeniska hänsyn uppåt och utåt. Ekumenik förstås här främst som enhetsbevarande snarare än som en levande relation präglad av ansvar och beredskap till förändring. Det finns dock skäl att påminna om att ekumenik kan förstås på olika sätt, som ett modigt möte där kyrkor låter sig utmanas av evangeliets konsekvenser i sin egen tid, eller som ett argument för att bevara vissa rådande ordningar genom hänvisning till andras olikhet.

Nathan Söderbloms ekumeniska vision, som åberopas i insändaren, byggde inte på att olikheter skulle frysas fast, utan på att kyrkor skulle mötas i ärlighet och gemensamt ansvar. För Söderblom tycks fred, rättvisa och människovärde vara viktigare än dogmatisk samsyn. Uttrycket ”Läran skiljer, livet förenar” lär ha varit ett motto under bland annat Stockholmsmötet 1925 och pekar inte mot teologisk undfallenhet eller neutralitet, utan mot en enhet i mångfald där kyrkans liv formas i dialog med människors faktiska erfarenheter. När ekumeniska hänsyn ges företräde framför omsorgen om människor i den egna kyrkan uppstår en teologisk förskjutning. Ekumenik riskerar då att bli ett alibi för att skjuta upp nödvändiga uppbrott från exkluderande strukturer. Historiskt har denna typ av försiktighet sällan varit kostnadsfri, men kostnaden har nästan alltid burits av dem som redan befinner sig i marginalen.

I insändaren talas det även om ”respekt”. Men respekt är inte detsamma som gränslös tolerans för alla uppfattningar i alla sammanhang. Karl Poppers toleransparadox påminner oss om att ett samhälle, och även en kyrka, som tolererar intolerans riskerar att undergräva sina egna etiska grundvalar. Respekt för människor är ovillkorlig. Respekt för teologiska uppfattningar som i praktiken innebär att människors relationer och liv sätts i hierarkiska system är det inte.

Det är dessutom missvisande att beskriva Svenska kyrkans hållning som att kyrkan teologiskt rymmer ”två äktenskapssyner”. Kyrkomötets beslut 2009 var ett tydligt ställningstagande där samkönade relationer erkänns fullt ut som äktenskap. Att vissa präster av pastorala skäl tillåtits avstå från att viga samkönade par innebär inte teologisk likställighet, utan ett tillmötesgående inom ramen för en normativ hållning. Svenska kyrkan har därmed redan valt väg. Ekumenik innebär relation, inte självcensur. Att andra kyrkor gör andra teologiska bedömningar kan inte innebära att Svenska kyrkan avstår från att konsekvent leva enligt sina egna beslut.

Den avgörande frågan är därför inte om Svenska kyrkan är tillräckligt respektfull mot oliktänkande teologer, utan om den är beredd att fullt ut stå för sitt bejakande av hbtq-personers relationer, liv och kallelser, även när detta skapar ekumenisk friktion. En kyrka som alltid väntar på samförstånd riskerar till slut att inte ta ansvar alls.

Petra Guteskär

Debatt: Kärlek är enhet i praktik