Kärlek är enhet i praktik

Vi är fler som anser att det finns en ytterligare aspekt av kyrkomötets ställningstagande som går förlorad i diskussionen om huruvida prästkandidater med en traditionell äktenskapssyn ska, eller inte ska bli präster i Svenska kyrkan, och det är den ekumeniska aspekten.

Detta är väldigt anmärkningsvärt eftersom Svenska kyrkan gärna lyfter fram sitt ekumeniska arv i olika sammanhang. Vi hänvisar stolt till vår tidigare ärkebiskop Nathan Söderblom, till Stockholmsmötet 1925 som bidrog till grundandet av Kyrkornas världsråd och till Svenska kyrkans roll för den moderna ekumenikens genombrott. 2025 kallades för det ekumeniska året. Vi firade 1700 år av det första ekumeniska konciliet i Nicaea och vi uppmärksammade 100 år sedan Stockholmsmötet ägde rum.

Är firandet av dessa händelser bara tomma handlingar? Isåfall kan kyrkomötet fortsätta med mentaliteten ”it's just me, myself and I. Solo ride until I die.” Men vi menar att Svenska kyrkans ekumeniska arv istället förpliktigar kyrkomötet och Svenska kyrkan till att börja förhålla sig mer till hur andra systerkyrkor förstår den här frågan.

Ekumenik handlar inte bara om artiga samtal och högtidliga tal. Ekumenik handlar om att faktiskt vilja röra sig mot samma mål och närma sig varandra. Därför bör inte kyrkomötet dra åt tumskruvarna ännu mer och röra sig ännu längre ut i kristenhetens periferi. Det är ingen önskvärd rörelse för Svenska kyrkan som har en uttalad ambition av att föra dialog med hela den världsvida Kyrkan.

Sedan 2009 har Svenska kyrkan valt att härbärgera två äktenskapssyner. Denna lösning har fungerat bra utan några problem i praktiken. Enligt statistik från Svenska kyrka 2023 genomfördes knappt 11 500 vigslar där ungefär 120 var samkönade par.

Vi förstår inte varför det är så bråttom för kyrkomötet att göra det svårare för prästkandidater som vill verka i Svenska kyrkan med en traditionell äktenskapssyn?

Särskilt som effekten resultatet blir ännu större ekumeniska spänningar. Svenska kyrkan har sedan 2009 åtagit sig att rymma (och inte ersätta) flera olika teologiska övertygelser. Därför blir frågan om framtida tjänst särskilt känslig när kyrkan på ett principiellt plan säger sig omfatta teologisk mångfald, men i praktiken endast uppmuntrar en viss teologisk hållning. Detta sänder dubbla signaler, vilket riskerar att undergräva förtroendet för kyrkans påstådda teologiska mångfald – inte bara internt, till präster, teologer och blivande medarbetare, utan även externt i ekumeniska sammanhang, där detta väcker frågor om huruvida talet om teologisk bredd faktiskt är substantiellt eller snarare retoriskt.

Vi vill också göra en problematisering av hur begreppet ”respekt” används i debatten. Respekt är inte något ensidigt. Om kyrkan ska fodra respekt för en uppfattning av äktenskapet så måste hon också visa respekt för den som av teologiska eller ekumeniska skäl inte delar samma synsätt. Vi finner det därför oroväckande och nonchalant att flera präster i Svenska kyrkan både i kommentarsfälten och i replik, ber präster och prästkandidater med en annan äktenskapssyn att lämna eller söka sig till ett annat samfund på grund av att vi tänker olika. Att avfärda dessa personer som obildade eller moraliskt bristfälliga är inte något uttryck för enhet, inkludering och respekt, utan tvärtom för exkludering och respektlöshet.

Ärkebiskop Nathan Söderbloms ekumeniska vision byggde inte på att olikheterna skulle suddas ut, utan på att kyrkorna skulle mötas i ärlighet, medvetna om sina övertygelser och sina olikheter. Det ekumeniska projektet förutsätter att man inte tvingar fram ”enhet” genom snabba beslut, utan att vi bär och respekterar varandras skillnader.

Därför menar vi att samtalet i Svenska kyrkan om äktenskapet inte bara är en intern ordningsfråga. Den är samtidigt ett lackmustest på med vilket allvar vi förvaltar vårt ekumeniska arv. Om Svenska kyrkan vill vara en kyrka som kan tala med trovärdighet om kyrklig enhet och ömsesidig respekt måste dessa värden också gälla frågor där det skaver.

Ekumenik kräver mod, men framför allt ömsesidig respekt. Inte bara för människor i sig, utan också för deras teologiska uppfattning. Hur ska Svenska kyrkan kunna vara något ekumeniskt föredöme om man gör det så tydligt att oliktänkande inte är välkomna i vår kyrka?

Daniel R. Ardabili-Farshi, prästkandidat

Lucas Svärd, prästkandidat

Lovisa Hurtig, diakonaspirant