Robert Tjernberg: Ett upprop för Knausgård

Det stora problemet med fundamentalistiska bibelläsare är inte att de håller bibelordet för bokstavligt sant. Det är att de inte tror att det är mer sant än så.

Funderingen drabbar mig när jag vittjar brevlådan och finner den senaste boken i Karl Ove Knausgårds svit om den sekulära människans brottningskamp med Gud – Arendal. En stad i Norge, ja. Men doften av de ännu oöppnade sidorna antyder att det kommer vara så mycket mer.

Att läsa serien har, ända sedan den 666 sidor långa Morgonstjärnan, varit som att följa en agnostisk teologs försök att beskriva en post-biblisk värld i bibliska termer – förklädd i romanens form.

Knausgårds penna är förlåtande också mot den som saknar teologiska förkunskaper. Men redan i den första boken blir det tydligt: den som inte längre har tillgång till ett bibliskt ordförråd är alltid två symboler bort från att förstå vad det egentligen handlar om.

Den eviga kampen mellan ljus och mörker. Morgonstjärnan som på samma gång är den förförande Lucifer och den försonande Kristus.

Teologen Joel Halldorf har kallat hela serien en modern Augustinus-spegling. Det är en intressant tolkning – men också en koppling som få moderna svenskar längre har nycklar till.

Ändå anar vi att både Halldorf och Knausgård rör vid något: halmstrån från en värld som ständigt dör och föds på nytt. Kristendomens återkomst i samtidskulturen bär just dessa kosmiska stråk – samma slags sanningar som Bibeln själv bär, men som vi antingen avfärdat i vetenskapens namn eller förlorat i vår iver att läsa rad för rad och intet mer.

Bibeln är inte främst ett dokument om forntida händelser, utan en nyckel till verklighetens struktur. Det är inte intressant – som jag skrev i en digital brevväxling nyligen – om jorden skapades på sex dagar eller inte (Origenes avfärdade den frågan redan på 200-talet). Det intressanta är vad det betyder att vi är skapade till Guds avbild, och vilket syfte det ger vår existens.

På samma sätt är Bibelns berättelser kondenserade till konturer som öppnar nya djup i förståelsen av vad det är att vara människa – och hur vi förhåller oss till det vi kallar Gud. Ljus. Mörker. Tid. Evighet.

Få moderna författare fångar dessa stråk som Knausgård. Det är frestande att säga att hans prosa i sig är biblisk – ett stycke av det sentida apokalyptiska biblioteket. För ett sådant författarskap hade knappast kunnat uppstå utan Bibelns urberättelser som klangbotten och jordskorpa att stöta emot. 

Det är smärtsamt att inse hur många läsare som inte längre hör dessa ekon.

När Kristdemokraterna bildades 1964 skedde det efter ett upprop mot nedskärningar av kristendomsundervisningen. 2,1 miljoner människor skrev under. Då trodde man att religionen hörde till det gamla – nu skulle det nya spränga fram.

Jag sörjer att den samlade politiken då inte såg att samma misstag som fundamentalismen begår, också begicks av det sekulära Sverige: tron att Bibeln inte döljer mer än bokstav efter bokstav.

Men de eviga sanningarna upphörde inte. De drog sig bara tillbaka i skuggorna. Och från dessa skuggor skriver Knausgård ihärdigt - som för att påminna oss om att världen fortfarande talar med biblisk dramaturgi, även när vi inte längre förstår språket.

Kanske är det dags att damma av det där uppropet igen. Inte för att i första hand försvara religionen – utan för att återvinna människans möjlighet att läsa världen som om den fortfarande är helig och meningsfull. 

Och för att vi, i litteraturen lika mycket som i livet självt, inte ska missa när vi möts av den klara morgonstjärnan