Vård av döda ett interreligiöst arbete

Vårdandet av våra döda har varit en av kyrkans uppgifter långt innan det formulerades som ett myndighetsuppdrag. Begravningsverksamheten är en central samhällsfunktion och en viktig del av Svenska kyrkans uppdrag. Besök vid begravningsplats är den vanligaste kontaktytan som församlingarna har med såväl sina medlemmar som med icke medlemmar. Det är en av de sidor där Svenska kyrkans folkkyrkliga karaktär blir tydlig.

De senaste åren kan en ökad synlighet för begravningsplatsen och uppdraget som begravningshuvudman noteras. Orsakerna till detta är flera:

• På flera håll i landet råder brist på begravningsmark. (SR 7/4 2025).
• Anläggandet av särskilda gravplatser, i synnerhet muslimska, har vållat protester med islamfientliga inslag (KT 22/4 2025) (Sydsvenskan 15/1 2023).
• Den mångreligiösa verkligheten synliggör behov och ställer frågor som Begravningslagen från 1990-talet inte är skapad att svara på (KT 1/8 2024).
• I tider av pandemi och höjd beredskap framträder begravningsverksamhetens kritiska samhällsbetydelse (KT 20/2 2023) (SVT 1/11 2024).

Detta ställer sammantaget höga krav på begravningshuvudmännen lokalt, inte minst vad gäller förståelse för olika religiösa och sekulära traditioners praktiker. Det är också bakgrunden till en färsk studie, Döden och den andre, där jag belyser dessa frågor ur ett interreligiöst perspektiv.

Det finns många sätt att närma sig de dödas viloplats. Forskare som David Thurfjell och Katarina Barrling har visat hur Sverige på flera områden kan beskrivas som postlutherskt, alltså ännu präglat av luthersk kristendom även i sina sekulära uttryck. Lagstiftningen är formad av en protestantisk förståelse av såväl religion, som vårdandet av de döda. Det är inte förvånande, men det ger skäl att vara särskilt uppmärksam på frågor som är viktiga för många judar, muslimer och kristna av andra traditioner, men som inte har någon framträdande roll i ett (post-)lutherskt perspektiv. 

Till dessa hör:

Rituell tvagning. För judar, muslimer och flera kristna grupper är rituell tvagning en självklar del av begravningsriten – ett uttryck för omsorg och ett värdigt avsked. Men den faller utanför både hälso- och sjukvårdslag och begravningslag. Därför blir det upp till trossamfunden – eller lokala aktörers goda vilja – att ordna lokaler och rutiner. Under pandemin upphörde den rituella tvagningen snabbt. Det fanns goda skäl, och religiösa institutioner världen över stödde en tillfällig ändring, men i Sverige skedde det utan egentlig diskussion. Frågan kan ställas om faktumet att tvagning inte ryms i den allmänna föreställningen om en svensk begravning bidrog till lättvindigheten med vilken förändringen skedde?

Snabb begravning. I flera traditioner är tiden mellan dödsfall och begravning avgörande, ofta med idealet att det inte ska ta mer än 48 timmar. Svensk lag säger att den avlidne ”ska kremeras eller gravsättas snarast möjligt och senast en månad efter dödsfallet”, men garanterar inte skyndsamhet. Formuleringen lämnar utrymme för praktiska skäl att fördröja. Min studie visar en ömsesidig anpassning: vård, entreprenörer och huvudmän försöker påskynda processen, medan judar, muslimer och andra har förståelse för att det tar tid. Hittills har samhällsdebatten gällt de långa tiderna mellan dödsfall och begravning, men vad kan göras för att möjliggöra den korta tid som flera trossamfund önskar?

Begravning utan kista. I muslimsk tradition är idealet att begrava kroppen direkt i jorden, svept i tyg. Begravningslagen reglerar inte frågan, vilket innebär att det varken finns stöd för eller förbud mot begravning utan kista. På vissa håll är kista påbjudet av arbetsmiljöskäl. Muslimska företrädare har framhållit att begravning utan kista är önskvärt, men också att det finns möjlighet att göra avsteg när lokala regler kräver det. I praktiken torde det finnas lösningar som förenar säkerhetskrav med religiösa önskemål, något som huvudmännen bör värna om. I boken fördjupas dessa och andra exempel av betydelse för trossamfunden och samhället i stort.

Att begravningsverksamheten fungerar väl är resultatet av goda krafter i samverkan. Vi har vackra, välskötta begravningsplatser och människor får som regel sin vilja respekterad inom lagens ramar. Svenska kyrkans huvudmän har skäl att vara stolt över sin del i arbetet. För att förtroendet långsiktigt ska upprätthållas behövs en fördjupad förståelse, på alla nivåer, för olika religiösa och icke-religiösa traditioners sätt att vårda de döda, något som kräver lyhördhet, samråd och teologisk kompetens. Svenska kyrkans erfarenheter som trossamfund liksom av ekumeniska och interreligiösa relationer utgör här en resurs för hela samhället i möjliggörandet av den mångfald av traditioner som hör till vårdandet av våra döda.



Jakob Wirén,
adjungerad professor i religionsteologi vid Lunds universitet och aktuell med boken Döden och den andre. Begravningsplatsen i interreligiös belysning (Verbum 2025)