De skriver om bakslaget mot hbtq

Det var en omedelbar förälskelse. 

– Det blev fullständigt oemotståndligt när vi promenerade runt en alpsjö och pratade om ­döden, säger Anna Karin Hammar och tittar ömt på sin fru ­Ninna Edgardh.

Samtalet om döden

Det kan låta som en motsättning. Att bli förälskad och prata om döden. Men efter att ha läst Hammars och Edgardhs gemensamma bok Äkta makor – En ­queer historia och träffat dem tillsammans i deras hem i Upp­sala låter det helt naturligt. Attraktion och samtal om livets väsentlig­heter hör samman och vävs ihop i ett gemensamt liv. 

Alpsjön låg i Österrike där de båda 1996 var på en kvinnokonferens, initierad av Anna Karin Hammar som arbetat vid Kyrkornas världsråd i Genève. Ninna Edgardh var prästkandidat och nybliven doktorand som deltog i konferensen för organisationen Kvinnor i Svenska kyrkan.

Samtalet om döden kom sig av att Anna Karin nyss hade mist en vän.

– Det var väl att jag vågade prata om det, att jag vågade fråga om din upplevelse, säger Ninna.

Att "komma ut"

Anna Karin minns att Ninna bredde ut en jacka för att de skulle kunna slå sig ned.

– Det var du inte van vid och jag fattade inte att det var en förförelseakt jag höll på med, säger Ninna och skrattar.

Ninna Edgardh var gift så det blev en tid av försök att vara vänner, innan de tog steget att bli ett par på allvar. Att ”komma ut” var inte så stort för någon av dem, Anna Karin visste sin sexualitet tidigt i livet och för Ninna var det annat som hade varit svårare.

–Ja, det var en större process för mig att komma ut som kristen än att leva i en samkönad relation. 

De båda makorna ger ett intryck av att vara två ganska olika personer, även om likheter finns: de är i ungefär samma ålder, båda är teologer och präster och båda har ett starkt engagemang för världen. Det engagemanget blir tydligt i boken Äkta makor när de beskriver sin välsignelsemässa som hölls i Uppsala domkyrka efter att de ingått partnerskap i tings­rätten. Året var 2001.

Välsignelseakten i domkyrkan innehöll bland annat böner från olika ekumeniska vänner om försoning i Israel och Palestina, om ett slut på kriget i Sudan och om nya möjligheter för folket i Afghanistan. Gudstjänsten med välsignelse över det ingångna partnerskapet leddes av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund och Christina Odenberg, då biskop i Lund.

Behövde ni ta ett så stort ansvar för världen när det ju handlade om er?

– Det var viktigt för oss att fira vår kärlek i kyrkan tillsammans med vänner från olika samfund och med omsorg också om ­människor i andra länder. Det har ju att göra med att vi upplever kyrkan som en kropp över världen. Och när en del i kroppen ­lider, så lider vi med den. Att få vårt partnerskap välsignat i det sammanhanget är ju också att göra det i närvaro av hela kroppen. Vi kan ju inte stå där och bara fira vår kärlek och strunta i att någon går under på något annat ställe, säger Ninna Edgardh.

Anna Karin Hammar nickar bekräftande. 

Båda talar om att det finns olikheter mellan dem. Det handlar främst om kommunikation, enligt dem själva. 

– Jag har ju lärt mig att sam­tala genom Ninna och du har kanske lärt dig att diskutera, eller vad tycker du? säger Anna Karin.

– Jag tycker fortfarande inte om att diskutera, svarar Ninna.

– Medan jag kommer från en diskussionskultur, säger Anna Karin.

Berättelser om familjen

I boken Äkta makor ger de båda bilder av sin uppväxt. Anna Karin Hammar i ett prästhem i en skånsk by tillsammans med tre bröder. 

– En berättelse som kommer för mig och som jag också beskriver i boken är när jag var ute och gick med mina tre bröder och min far. Då möter vi någon och far säger stolt ”Här kommer jag och mina tre pojkar.” Han är förlåten i dag. Han hade sju systrar och var ensam pojke så att han blev nog väldigt lycklig när han fick sina söner, säger Anna Karin som ville heta Tommy som barn.

I prästgården fördes diskussioner om många olika ämnen.

Ninna Edgardh beskriver hur samtalet snarare stod i centrum under hennes uppväxt.

– Vi samtalade med varandra vid bordet medan vi åt. Våra föräldrar frågade efter oss, det fanns en respekt för individen, människan och människans psyke. Det tror jag har satt djupa spår i mig, säger Ninna.

Få känner till historien

Boken är en blandning av just sådana samtal makorna emellan, liksom under den här intervjun. Men den är också en livsberättelse och innehåller dessutom kapitel med fördjupning om hbtq i samhälle och kyrka genom historien.

– Vi märkte att även bland präster och välutbildade vänner och kollegor som är lite yngre än vi så är kunskapen om den historien nästan obefintlig, säger Ninna och ger exempel:

– Att homosexuella handlingar var förbjudna, att det var en sjukdomsstämpel, att man inte har kunnat gifta sig och att det inte bara var för att alla var så ­mossiga för tjugo år sedan.  Det var helt enkelt den allmänna normen att äktenskapet var någonting bara för man och kvinna.

Situationen för homosexuella i dag

Ninna Edgardh pekar på att det också pågår en backlash, ett bakslag, i frågor om hbtq:

– Tänk till exempel på alla transpersoner i USA just nu. De drabbas verkligen efter Trumps tillträde som president. På det sättet har vår bok fått ännu större aktualitet.

I boken skriver Ninna Edgardh om hur Ugandas president 2023 undertecknade en lag som bland annat innebär dödsstraff för upprepade homosexuella handlingar. Dödsstraff för homosexuella män förekommer även i Iran, Saudiarabien, Jemen, delar av Nigeria och Mauretanien. Människorättsorganisationer följer hårdnande motstånd även i andra länder. 

– Det finns en backlash också i Sverige. Därför känns det så otroligt viktigt att vi som kan den här historien sprider kunskapen, hela tiden. För mig har det varit särskilt viktigt sedan barnbarnen kom. Det är ett slags testamente till barnbarnen om det vi har stått för och det liv vi har levt, ­säger Anna Karin Hammar.