En läsupplevelse är inte bara bokens förtjänst, utan även läsarens, båda bidrar. Men vissa böcker har särskild förmåga att få läsaren med sig. Stefan Edmans senaste är en sådan.

Jag läste den först som vanligt, alltså rakt genom, och tyckte den var vacker, välskriven, kunnig och tänkvärd. Titeln Förundran är den rätta, för det finns en doft av förundran på varje sida man slår upp. Den passar att läsa under Linnéåret.
Förundran är ett nyckelord för den goda religionens framtid. Det är där vi bör börja. Utan förundran inget möte med Gud som är Förunderligheten. Förundran är en allmänmänsklig möjlighet som i vår kultur alltmer har blivit en sällsynthet.
Detta leder till avkristning, försurning och en bristande entusiasm, även inom kyrkorna som borde vara ljuvliga trädgårdar där doften av förundran är särskilt stark.
Börja med förundran om du vill förnya tron.
Förundran är även grunden för god miljöetik, bättre än fruktan som nu är dominerande.

Sedan jag läst boken kände jag att jag inte var färdig med den, den bar på en hemlighet. Jag lät den ligga på nattduksbordet så att jag kunde bläddra i den innan jag somnade. Jag började att mer noga se på fotografierna av Tore Hagman, vår mästare som naturfotograf, så som vore de ikoner av Jorden. Då upptäckte jag att det fanns en bok till dold i boken, nämligen en meditations- och andaktsbok.
Nu har jag haft Förundran ett bra tag på nattduksbordet och gläder mig varje kväll åt att slå upp den till kvällsandakten, den har för mig blivit en dörr ut till naturens mysterier där man kan se Gud på ryggen. Jag väljer en bild där jag inreder det meditativa rummet, stannar där ibland, ofta läser jag sedan en text.

Jag började först med den blå omslagsbilden som avbildar klippor ut mot havet någonstans på västkusten. Där sätter jag mig i andanom och ser ut mot synranden. Jag tackar för att det finns så mycket att förundras över. Jag ber om att Skaparens ljus och barmhärtighet ska omsluta allt och alla, nära och kära, troende och tvivlare, sjuka och friska, döda och levande, alla varelser.
Sedan fortsatte jag, och det kommer att dröja innan jag är vid slutet. Min stund på jorden berikas.

Martin Lönnebo