Bilderna är Nina Grönroos ventil i ångesten

Nina Grönroos började måla för att återta något hon inte hade ord för. Foto: Lars Rindeskog

När ord sätts på mörkret, reducerar språket hur man mår, säger Nina Grönroos. Hennes konst förklarar något som orden inte räcker till för. Hon tycker att kyrkans roll för människor med psykisk ohälsa måste bli tydligare.

Om inte pandemin tvingat Vaksala församling att skjuta på tema­månaden om mental hälsa, skulle Nina Grönroos ha visat sin konst där och berättat sin historia utifrån temat. Om hur hennes väg slingrat genom livet, i tro och i kärlek och periodvis i svår kamp med ångest och psykisk sjukdom, bland annat PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.

På väggarna i hennes arbetsrum hänger teckningar som ofta skapas om natten när tystnaden lagt sig över radhusområdet och sömnen inte vill komma. Att sitta ensam och teckna är Nina Grönroos ventil.

Bilderna visar ofta svartvita ansikten medan blommor och växter slingrar runt i färg. Anletsdragen är många gånger borta, ansiktet är bortvänt eller utsuddat. Smärtan skriker från papperet.

– Jag började teckna för att återta något som jag inte hade ord för. Jag ville förklara något jag inte kunde säga.

Nina Grönroos bilder finns att se på hennes Instagramkonto @ngronroos

Det är 13 år sedan hon hoppade av sina präststudier inför den sista terminen, sjuk i utbrändhet och besviken på någon i organisationen som tog glädjen från hennes vilja att bli präst. Men hon hoppas att en dag orka slutföra det lilla som återstår för att kanske, kanske kunna vigas till präst.

– Jag tappade aldrig min tro, men jag blev inte präst. Och det är ett kall att vara prästfru också, säger hon och berättar om sin man William Grönroos, präst i Sollentuna församling där hon ställt ut sin konst tre gånger.

Åren efter teologistudierna arbetade hon i hemtjänsten och i en bokhandel, och det blev också många besök i sjukvården. För Nina Grönroos har mått dåligt så länge hon kan minnas, redan innan hon i mitten av 90-talet lämnade sin hemort för att gå på hästgymnasium i Skara.

– Men bara för att man lämnar en plats betyder det inte att man blir en annan på ett nytt ställe. Mina år som mobbad satt djupt i mig och jag var ofta väldigt ensam i det nya.

Ångesten kom och hon sökte hjälp, men i stället för att få vård upplevde hon att de hon talade med, från skolan till sjukvården, blev rädda. De visste inte vad de skulle göra med en ung människa som mådde så dåligt. Innan hon kom till Stockholm och fick kontakt med bättre läkare som hon fick förtroende för och började i terapi, var det långa perioder av sjukdom.

– När man sätter ord på mörkret, reducerar språket hur man mår. Språket krymper ångesten till att bara bli ett prosit och det gör att man ofta inte blir tagen på allvar.

– Min ångest är patologisk. Jag skakar, svettas och kräks. Den går inte att gömma. Men Gud har satt mig här av en anledning. Och det är inte svårt att dö, det är svårt att leva. Har man barn är nödutgången för alltid stängd.

På golvet i vardagsrummet ligger ett pussel med 3 000 bitar. Att lägga pussel och vara nära djur är den bästa ångestlindringen, säger hon.

– Bitarna med alla färger och former tvingar mig att vara här och nu. Jag är annars alltid flerspårig och jag blir ofta hjärntrött och glömmer en del.

Nina Grönroos har en lång lista med ord och uttryck som hon är innerligt trött på, som omgivningen säkert säger i välmening. Man behöver inte genast jämföra sina måenden – ”jag har minsann också ångest” eller ”alla har det jobbigt ibland”.

– Uttryck som ”ingen får mer än vad man klarar” får mig att tänka att när man ligger i fosterställning på golvet och skakar, famlar efter nödutgången, så kanske man faktiskt har fått lite mer än vad man klarar av.

Nina Grönroos tycker att kyrkans roll för människor med psykisk ohälsa måste bli tydligare.

– Många vet inte att man kan prata med någon i kyrkan, att man inte ens behöver vara troende för att göra det. Och att man, som i mitt fall, faktiskt kan tro på Gud och ha ångest. Samtidigt. Allt annat är värsta sortens framgångsteologi, enligt min åsikt.

Många vet inte att man kan prata med någon i kyrkan, att man inte ens behöver vara troende för att göra det. Och att man, som i mitt fall, faktiskt kan tro på Gud och ha ångest. Samtidigt.

Att Svenska kyrkan är en aktiv part i frågor om mental hälsa, betonar också Andreas Holm, präst i Vaksala församling i Uppsala pastorat. Han är ansvarig för satsningen där Nina Grönroos skulle medverka och hoppas genomföra församlingens planer så snart som möjligt.

För nu, efter snart ett år av isolering i pandemin och med stora påfrestningar på den mentala hälsan, behöver frågorna lyftas fram mer än någonsin, säger han. Utmaningen är att komma i kontakt med de behövande.

– Jag känner tröst i att läsa psaltarpsalmer där människor uttrycker djupaste psykiska ohälsa, där människor är uppriktiga i sin sorg och ilska gentemot andra människor och Gud. Bibelns texter visar att det är okej att tänka så här.

Församlingen har sedan tidigare förlustgudstjänster, då flera stationer i kyrkorummet ger möjlighet att kanalisera uttryck för sorg, vrede, frustration och besvikelse. På en plats finns porslin att slå sönder med en hammare, på en annan tyg som kan rivas. En klagomur med plats för böner planeras också.

– Nästan alltid uttrycker vi tacksamhet och glädje i gudstjänsterna, men vi måste också få uttrycka det som gör ont i oss. Förlustgudstjänsterna är välbesökta och andra grupper än de vanliga söndagsbesökarna brukar komma.

– Vi säger ofta att till kyrkan får vi komma oavsett hur vi mår eller känner oss, men samtidigt hör jag också människor som inte orkar gå till kyrkan eftersom de inte mår bra. Jag har funderat över det där, vad det signalerar? Måste vi putsa upp oss för att komma till kyrkan? Jag önskar vi skulle säga: Nu när jag mår dåligt, kan jag gå till kyrkan.

Fakta: Satsning på mental hälsa i Uppsala

Pandemin har gjort att temat skjuts fram till senare i år.

Förutom konst och föreläsning av och med Nina Grönroos, även musicerande ihop med Ida Litzell, kommer representanter för Mind och Spes att tala.

Sjukhuspräst Gudrun Rosén lyfter kyrkligt/kristnas perspektiv på psykisk ohälsa.

En kväll fokuseras ungas ­mående och stolthet över kroppen.

Förlustgudstjänster kommer att firas.