Inom både det högre och det lägre kleresiet fann man således framstående naturforskare, samhällstänkare och humanister, också diktare. Denna kallets mångsidighet motsvarades inte bara av samhällelig makt och myndighet utan många gånger också av en osedvanlig aptit på livet. Våran prost kunde som bekant vara rund som en ost och bar inte bara på lärdomens börda.

Biskopen Martin Georg Wallenstråle (1733-1807) bär syn för sägen. Han var visserligen inte, som Frödings prelat, fallen efter en bonde utan son och sonson till tvenne biskopar. Fadern, Georg Wallin, var en internationellt hebreist vilken slutade som stifts­chef i Göteborg, en tjänst som sonen sedermera hoppades på men inte fick. Däremot erhöll han ett adelskap, tillsammans med en broder, för faderns förtjänster och detta kom honom väl till pass när han skulle ta sig fram i det gustavianska samhället där förbindelser och fina namn gav automatiskt företräde.

Lärdomshistorikern Nils Eriksson har skrivit en vacker, minutiöst genomforskad biografi om detta människoöde som hade en olycksalig förmåga – delad av många samtida – att skaffa en urusel ekonomi när han tog sig fram. En flerårig bildningsresa på kontinenten skaffade honom dyra vanor men också ett lektorat vid Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, födelsestaden. Där blev han tidningsman, grundare av landets tredje äldsta vetenskapliga akademi samt uppburen festtalare och tillfällespoet. Ett fett prebendepastorat i Kumla var tänkt att rädda hans finanser, men det fungerade inte enligt intentionerna.

När han tillträdde episkopatet i Kalmar – av fåfänga? kan man undra – fick han sänkt inkomst men inga sänkta utgifter. Han fortsatte att lyxkonsumera, en gourmet ansågs han vara (antagligen gourmand också), och på Pehr Kraffts d ä:s porträtt slogs man av ”den höga middagsfärgen över det godlynta ansiktet”. Givetvis led han av podager. Riksdagssessionerna, som han egentligen var skyldig att bevista, gjorde han allt för att slinka undan: en dryg uppgift var det. Lobbade för att bli invald i vittra samfund, utan alltför stor succé. Också kommendörstecknet av Nordstjärnan blev han utan.

Goddagspilt och failure? Många såg honom nog så. Han ansågs lida inte bara av gikt utan också av självöverskattning. Men han var, som Eriksson skriver, en måttfull modernist, bildad ut i fingerspetsarna, som trodde på det sekulära framsteget och i Kalmar månade han aktivt om gymnasiets kvalitet och framförallt om de dyrbara boksamlingarnas tillväxt och bestånd.
   
Anders Björnsson