bok
Biskoparna och kriget. Kyrkliga aktioner under Andra världskriget med särskild hänsyn till Arvid Runestams insats
Staffan Runestam
Artos
Tidigt genomskådade Arvid Runestam Hitler och Stalin. Innan Runestam blev biskop i Karlstad var han rekordung etikprofessor i Uppsala. Där fick studenterna höra honom föreläsa om faran med nazismen och andra totalitära regimer.
Runestam menade att kritiken mot hela den nazistiska ideologin skulle sättas in mot synen på rätten. Med rätten menade han den fastslagna lagstiftningen. Enligt nazismen stod folkets vilja (det vill säga partiet) över rätten och lagen sattes därmed ur spel.
I en föreläsning 1934 sade han att inom nationalsocialismen står makten över rätten. I stället hävdade Runestam att staten skulle stå i kärlekens tjänst och det gjorde den genom att följa rätten.
I Tyskland var rätten satt ur spel genom det Deutsches Volkstum som nazisterna förespråkade. Enligt Volkstumsläran hade det tyska folket en särställning. Vissa teologer i Tyskland anslöt till nazismen genom att utveckla en ordningsteologi där olika raser hade bestämda platser i skapelsen.
Inom politisk etik var professor Runestam ett internationellt känt namn på 1930-talet. Därför måste det ha märkts när han på ett internationellt teologmöte 1935 gjorde upp med ordningsteologin. Bland annat sade Runestam om ordningsteologerna ”att ett svalg är befäst, så länge de låta sitt folks liv [Deutsches Volkstum] bli högsta lag”. Med på mötet var flera av de ledande nazistiska teologerna.
Efter att Runestam blivit biskop la Karlstads stifts långa gränslinje mot det ockuperade Norge ett särskilt ansvar på just honom. Redan före kriget var han nära vän med Oslos biskop Eivind Berggrav.
Under kriget blev biskop Berggrav motståndsrörelsens förgrundsgestalt och de båda kollegerna höll kontakt.
Ibland glimtar det till av djupa känslor. Som när Berggrav efter freden 1945 skriver till Rune-stam. Den norske motståndskämpen tackar sin vän i Karlstad ”for all hjertets forbindelser og all trofasthet i disse år!”.
Mikael Mogren