Det är en fin tradition: Poe, Chesterton, Milne, Borges … Sayers översatte Dante. För fem år sedan kom Svart stjärna, Küchens tredje kriminalare. Jag väljer medvetet att säga kriminalare och inte deckare. Den är mer än en deckare: en blodig och våldsam väv med övernaturliga och mytologiska inslag. Men Küchens språk är så bra att vi villigt hänger med ändå. Den gåtfulla hjältinnan Ljung hade man gärna återstiftat bekantskapen med.

Küchens nya roman Gamarna är mer som en vanlig deckare. Lite som en Läckbergare. Huvudpersonen Sanna Wrede är en vanlig författare, förmodligen ganska lik Küchen själv. Mycket av handlingen kretsar kring fenomenet bostadsrättsföreningar. Inte riktigt samma sak som de franska hyresgästföreningar som Bim Clinell, för något tiotal år sedan, hävdade var infiltrerade av Nationella fronten. Men genomruttet ändå, om vi ska tro Küchen. Små låtsasdemokratiska sammanslutningar som fungerar ungefär som bygemenskap gjorde förr i tiden. Trygghet för dem som tycker likadant. Mobbning till döds för alla som är det minsta avvikande.

Kanske är Küchens Sanna Wrede ett svar på Blomkvistfiguren i Larssons Millenniumtrilogi. Tyvärr feltänkt, för det är ju Salander alla vill ha. Ljung hade för övrigt vissa likheter med Salander.

Jag misstänker att Küchen denna gång lyssnat lite för mycket på en redaktör som velat tvätta texten och göra om den till en ”normal” deckare. Samtidigt har hon missat sådant som folk tycker är mysigt med svenska dussindeckare. De ska utspela sig på någon turistort. Protagonistens familjeliv ska skildras. Matlagning skadar aldrig.
Språkkonstnär är Küchen i högsta grad fortfarande. Varje slumpmässigt utklippt textstump är en dikt. Så här låter det exempelvis på sidan 109:
Halva fasaden var nertagen och trädgården uppgrävd.
Naken brun jord väntade på att en ny gräsmatta skulle rullas ut.
Stubbar efter nerhuggna träd stirrade mot himlen som vidöppna ögon.
Någon hade en plan.
Någon ville göra om alltihop fullständigt.

JAN HOFF