Deckargenren som existentiellt sökande lyfts på Se människan-scenen

Är deckaren en underhållningsgenre utan djupare mening? Ja, ibland. Eller till och med rätt ofta. Det finns ju gott om kriminalromaner som nöjer sig med att presentera en mordgåta, där det viktiga blir mördarjakten, tryfferad med ledtrådar och actionfyllda scener för att locka till läsning. 

Men många deckare diskuterar också existentiella frågor och moraliska dilemman, och förvånansvärt ofta utgår de från religiösa grundfrågor. Deckaren är den mest moraliska litteraturgenre som finns (i viss konkurrens med skräcklitteraturen), där det förstås handlar om att stoppa dem som bryter mot femte budordet: Du skall icke dräpa. 

Med tanke på de många mordoffren i dagens deckare och de blodiga mordmetoderna kan man ju undra om det inte snarare handlar om läsarnas blodtörst. Men kanske är en del av genrens framgång snarare uttryck för vår tids längtan efter en tydlig moralisk kompass? I deckaren vet man ju vad som är rätt och fel. 

Eller åtminstone tänker man sig att man ska få veta det, även om åtskilliga deckarförfattare komplicerar frågorna bortom det självklara och vägrar att göra sina mördare entydigt onda. 

Populärlitteratur i allmänhet härbärgerar ofta samtidens obearbetade konflikter, och tar ut svängarna på ett annat sätt än den konstnärliga litteraturen. Idéinnehållet diskuteras sällan, men i höst kommer Se människan-scenen att göra ett försök.

För deckaren, har många författare upptäckt, är en utmärkt spelplats för att diskutera moraliska frågor med mordutredningen som berättarteknisk motor. Här hittar många en fristad för att diskutera såväl svåra aktuella frågor som det som inte får plats i dagens samhällsdiskussioner: inte bara religion, utan även psykologi som har fallit ur modet. 

Många deckare de senaste åren har handlat om att huvudpersonen återvänder till sin barndomsmiljö för att tvingas omvärdera det han eller hon trodde sig veta, i ett slags spänningsvariant av psykoterapi. Läs exempelvis Lina Bengtsdotters Annabelle (2017) eller Camilla Grebes Husdjuret (även den 2017, som var ett bra år för återvändardeckare).

Det finns förstås författare som bara utnyttjar religiös rekvisita som kyrkor, kloster och präster som spektakulära detaljer för att höja spänningsnivån. Allt blir mer spännande om det utspelar sig i en kyrklig miljö, och det finns givetvis en koppling till de avslöjanden som gjorts om övergrepp och missdåd i olika kyrkor. 

Men oftare handlar det förmodligen om fallhöjden: den som ska vara ett moraliskt rättesnöre faller högre om den avslöjas som mördare. Det finns en motsvarighet i de deckare som utspelar sig i politiken, där förment filantropiska politiker kan visa sig vara ondskefulla mördare. 

Många deckarförfattare ser också möjligheten att dra in läsaren i större frågor, och bygger sina kriminalintriger med en existentiell undertext. De talar till läsaren på ett annat sätt när de beskriver mänskliga svagheter och oförmågor, berättar om tillkortakommanden och synder. Ofta väcker de fler frågor än de ger svar.

Så är det med deckarförfattaren Åsa Larsson, vars serie om advokaten Rebecka Martinsson börjar med ett mord i en frikyrkoförsamling (i Solstorm 2009) och sedan letar sig ända ut till människans svåraste tassemarker (serien avslutas med Fädernas missgärningar 2021), med många kristna referenser. Vilka är vi? Vilka val gör vi? Hur långt kan nåden sträcka sig? Även Håkan Nesser har i sin senaste deckarserie gjort sin kommissarie Gunnar Barbarotti troende, och låter honom föra återkommande samtal med Gud.

Det är inget nytt. Religionen har funnits med länge i deckargenren. Den första stora deckardrottningen, Agatha Christie, debuterade 1920 med En dos stryknin (på svenska 1929). Hon var något nytt efter den ofantligt populäre sir Arthur Conan Doyle, som med sin Sherlock Holmes gjorde deckaren till en ytterst populär genre redan runt sekelskiftet gjorde deckaren till en ytterst populär genre. 

Men där Sherlock Holmes var en framgångsrik, lysande intelligent individ lät Agatha Christie sin hjälte Hercule Poirot i stället vara en aningen löjlig liten man, och det var ingen slump: hennes hjältar är rätt vanliga människor.

Agatha Christie införde en ny, moralisk dimension i genren och lät sina huvudpersoner sätta fast mördare av i första hand moraliska och etiska skäl. ”Det är inte rätt!” ropar kyrkoherdefrun bestämt när hon dyker upp i en dröm i boken Den gula hästen (på svenska 1962), och blir den moraliska påverkan som huvudpersonen Mark Easterbrook behöver för att agera. Det är en återkommande figur, kyrkoherdefrun som vet vad som är rätt och fel (medan kyrkoherden själv oftare citerar långa obegripliga stycken på grekiska).

Ibland använder Christie tydligt kristna referenser, som i den fristående En flicka kom till Bagdad (i svensk översättning 1951), där ett citat ur John Miltons Det förlorade paradiset står i centrum, med Lucifers kända replik: ”’Tis better to reign in hell than to serve in heaven”. Den unga sekreteraren Victoria Jones dras in i ett farligt skeende där hon får anledning att fundera över just den meningen. Är det bättre att regera i helvetet än att tjäna i himlen? Om inte, varför?

Men även en del av de deckare som utspelar sig i tydligt kristna miljöer, gärna kloster, kan resonera överraskande allvarligt kring den kristna tron. Självklart tänker jag på Umberto Ecos moderna klassiker Rosens namn (på svenska 1983), där den unga novisen Adso följer med franciskanermunken William av Baskerville till ett icke namngivet kloster. 

Den utspelar sig år 1327, och ingen har som Umberto Eco lyckats väva samman en fiffig deckarintrig med historiska, filosofiska och religiösa utvikningar samtidigt som han faktiskt berättar om en moralisk hållning. Men, och det är viktigt: Umberto Eco valde att just använda deckargenren. För vilken annan genre handlar lika tydligt om ett sökande efter sanningen?

Vanligare är att deckarförfattarna tar upp den svåra gemenskapen, den som börjar positivt men som kan urarta till något annat. Flera av dem som ger ut deckare i år: Johan Tralau, Mats Strandberg, Cilla och Rolf Börjlind använder sig av det i år, där Johan Tralau i Ormens öga har med ett hemligt sällskap med urgamla riter i Uppsala. Cilla och Rolf Börjlind använder i stället i Skugga över Slagtjärn en by i Jämtland där det bara finns en medlem kvar i byns ursprungliga kristna gemenskap, men där missionshuset fortfarande är den naturliga samlingspunkten. 

Mats Strandberg å sin sida lyfter i Musan (som närmast är en skräckroman, men med deckarkomponenter) fram gamla grekiska gudasagor. Är det en skräck för religion, eller snarare en längtan efter något som gått förlorat? Eller kan nya gudar dyka upp, som när John Ajvide Lindqvist berättar om AI i Anden i maskinen?

Deckargenren är en omfattande genre, och utgivningen fortsätter att öka. Det är en utpräglad underhållningsgenre, men vi är många som återvänder för att det också göms en existentiell nerv under den spektakulära ytan. Det är den vi ska diskutera på Se människan-scenen.

Lotta Olsson