På ett plan en berättelse lik oräkneliga andra: en kvinna träffar en man, älskar och ger allt av sig själv för att till sist se sin kärlek bli vägd i en vågskål och befunnen för lätt. Och visst löper historien i detta spår på ytan, men boken är förstås inte bara en skildring av sviken kärlek.

Ylva Eggehorn tar med läsaren på en vandring tillsammans med Chania, den kvinna som älskade och levde en lång tid tillsammans med Augustinus, som senare skulle bli biskop av Hippo och en av den kristna kyrkans viktigaste kyrkofäder. Med sin lyriska och bildtäta prosa skriver Eggehorn fram bilden av en stark, passionerad och begåvad kvinna som förenas med Augustinus i både samtal och kärlek.
I beskrivningen av hur Chania och Augustinus först träffas överskrider texten tidsgränserna och Eggehorn får mig att tro på att
ton­årens omskakande kärleksmöten talar samma språk oavsett om tiden är 300-tal eller 2000-tal. Bokens första del innehåller fler sådana ställen, där man som läsare helt plötsligt ser sin egen tid träda fram, men utan att det skär sig mot den historiska skildringen.

Om det är något som Ylva Eggehorn kan, så är det att skildra kärleken på ett självklart och övertygande sätt. I romanen berättas det inte bara om Chanias kärlek till Augustinus utan också om kärleken till, och saknaden efter, den döda modern.
I minnena finns fragment av historier som får namnet Ökenmödrarnas berättelser, där Chania inte vet om det är hennes eget berättande eller minnet av moderns berättelser som kommer fram. Början av romanens andra del ägnas åt just dessa berättelser, där Eggehorn fortsätter att filosofera kring kärleken i skildringen av eremiten Nonnus och dennes möte med Skönheten i form av den vackra Pelagia.

Duvan och lejonet är en roman som vackert och övertygande brottas med det komplexa begreppet kärlek. I Chanias älskande finns det ingen åtskillnad mellan ande och kropp, hos henne finns Gud i kärleken mellan man och kvinna likaväl som i kärleken mellan mor och son eller mor och dotter.
Det är svårt att sätta exakta ord på vad som ger Eggehorns prosa dess speciella klang, men den kännetecknas av det välarbetades skenbara enkelhet och tar plats i läsarens medvetande med självklar auktoritet.

Paulina Helgeson