Emma Audas vill rucka på kyrkans kärleksspråk

Sedan Emma Audas lade fram sin avhandling Det heliga äktenskapet 2020, har frågorna om kyrka, kärlek och relationer tagit upp stora delar av hennes tid. Hon har efterfrågats som föreläsare och skribent och hon har – som alla präster – mött människor i vigselsamtal.

– Rätt snart tänkte jag att jag behöver skriva en bok som fokuserar på sådant som avhandlingen inte tar upp men som är relevant för alla som möter blivande brudpar eller som vill tänka ur ett kristet perspektiv kring kärlek och relationer.

Nu är den klar: 42 teser om äktenskapet. Ambitionen är bland annat att peka på ett glapp i kyrkans sätt att tala, förklarar Emma Audas.

– Antingen säger kyrkan att det inte är så lätt att vara gift men att man ska kämpa på och inte skilja sig, vilket är en rätt moralistisk syn. Eller så säger kyrkan att Gud är kärlek och att det är värt att fira, vilket inte är mycket djupare än en dikt på en kylskåpsmagnet. 

Träna par i att se det större perspektivet

Nog finns det något däremellan och som kyrkan kan bli bättre på att artikulera, menar hon. 

Dit hör inte minst synen på äktenskapets själva mening. 

– I stället för att i vigselsamtal tala om två personer som är olika och som kompletterar varandra, behöver vi träna paret i att se sin relation ur ett större perspektiv. På vilket sätt blir världen en bättre plats av att de älskar varandra? 

Fem år har gått sedan den första boken kom. En kort tid. Ändå har mycket hänt i samtidens syn på relationer, konstaterar Emma Audas. Självmaximeringstrenden har stärkts. På listan med kost, träning och karriär står numera även projektet ”Bli ett bra kap”. Och, när man väl blivit ett par: ”Så blir ni bättre på att kommunicera”. Allt i livet kan trimmas.

Verkar vara svårare att bli ihop

Romantiken har också gjort comeback. 38-åriga Emma Audas generation gjorde upp med sin barndoms disneyberättelser och orealistiska kärleksbilder med hjälp av realism och sänkta förväntningar. 

– Vi har lärt oss att nästan skryta om hur oromantiska vi är. Det ger oss en känsla av att vi kommer att klara det. För oss var den stora utmaningen inte att bli ihop utan att hålla ihop.

För dagens unga är det inte så, säger hon.

– Nu ser vi att det verkar vara svårare att bli ihop. Unga kvinnor beskriver hur de vill bli uppvaktade och unga män lär sig att de ska ta hand om sin partner. Retoriken kan kännas sunkig och skapar en utmaning för kyrkan – vad är sånt som vi behöver ­reagera mot och vad får vi bara acceptera som naturliga, övergående svängningar?

Förutbestämda ideologiska positioner

Brudöverlämning versus polyamori. Konservatism versus progressivitet. Trots ett föränderligt relationslandskap har debatten om kärlek och sex sina förutbestämda ideologiska positioner. Den som förespråkar det ena eller andra förväntas tillhöra ett visst fack. 

Emma Audas är i den bemärkelsen en uppfriskande sort. Det finns en lång rad problem med brudöverlämning, säger hon. Men kyrkan behöver också förstå att det är en tradition som bytt innehåll och att den ska bemötas därefter. 

– Den kyrkliga kritiken speglar mest kyrkans självcentrering, där det blir viktigare för oss att inte framstå som gubbiga än att lyssna till vad blivande brudpar verkligen menar. 

När det gäller polyamori är hon däremot försiktigt skeptisk. Om polyamorin ses som en livsstil man väljer, kanske bara en period i sitt liv, får man andra svar än om det ses som en minoritets­identitet.

– Det vill jag resonera kring. För att binda sig till någon är ju i grunden att hävda att det finns högre ideal än att jag ska ­använda andra för att själv få så mycket som möjligt. 

"Kyrkan är tränad i att se det som är meningsfullt"

Som titeln anger består boken av 42 teser. Med dem vill hon rucka på invanda föreställningar. Exempelvis slår hon tidigt fast att det visst angår andra vad vi gör i sängen. 

Är inte problemet det ­motsatta – att kyrkan varit alldeles för ­fixerad vid sängkammar­frågorna?

– Kyrkan har tagit på sig rollen att lära människor vad som är ett moraliskt rätt liv. Den rollen har man inte längre, även om män­niskor fortfarande kan ha en bild av att det är vad kyrkan håller på med. Det jag är ute efter med mitt påstående är att kyrkan är tränad i att se det som är meningsfullt. 

Hur kan jag tänka kring mitt liv som gör att det känns viktigt och spelar roll? Den som ställer den frågan konfronteras obönhörligt med insikten om att hur jag lever får konsekvenser för andra, menar Emma Audas. I boken pekar hon på hur sex är en grundläggande drivkraft, ”och sådana är aldrig bara privata. De formar kulturer, skapar konflikter, påverkar ekonomi och lagstiftning”. 

42 teser är en ansenlig mängd. Hon väljer, med visst motstånd, ut tre av de viktigaste. 

Vill upptäcka vad som finns i troheten

Först på listan: ”Att gifta sig är att vigas till tjänst”. 

– Vi lever inte i relation bara för att vi ska ha det härligt utan för att lära oss något om vad kärlek kan tänkas betyda och låta kärleken tjäna världen. 

Som punkt två kommer frågan om hur vi tänker kring sex och åtrå. 

– Sex är varken bara underbart eller ett nödvändigt ont som måste hållas i strikta ramar. Enligt Bibeln verkar sex och åtrå säga något om vår gudslängtan. 

I filmer, böcker och kulturtexter, liksom då människor beskriver sina liv, ses trohet som något man måste gå med på eftersom man också vill att den andra är trogen, menar Emma Audas.

Kyrkan riskerar hamna i motsatt dike

Alltså: Om inte jag får, får inte heller du. Troheten blir därmed ett slags negativt val. 

– Jag är helt ointresserad av frågan från moraliskt håll. Det som intresserar mig är vad som finns att upptäcka i troheten. Vad händer om jag står kvar i stället för att söka mig bort när min partner är fullständigt känd för mig? Troheten gör att jag tvingas fortsätta att jobba och upptäcka mysteriet i den andre.

Därmed är vi framme vid den tredje punkten, nämligen skilsmässa. Samtalet om ideal och verklighet, det gäller kring såväl kärnfamilj som skilsmässa, behöver ett nytt språk, menar Emma Audas. 

Det är länge sedan kyrkan stigmatiserade den som skilt sig. I dag riskerar kyrkan i stället att hamna i motsatt dike, där skilsmässa görs till något helt oproblematiskt.

– Kyrkan måste ta sig tid att lyssna, säger hon. Ibland behöver människor få säga ”jag ville inte det här, men det blev så”. Vad är en destruktiv skuld som ­människor behöver befrias ifrån, och vad är en sann skuld, där kyrkan har jättemycket att bidra med i sin erfarenhet kring nåd och barmhärtighet.

"Varför ge ett löfte som kanske bryts?"

Resonemanget leder till frågan om vigsellöftet. Emma Audas har mött flera som tycker att brudpar borde upphöra med att lova kärlek intill döden eftersom man aldrig vet om relationen kommer hålla så länge. Varför ge ett löfte som kanske bryts?

Emma Audas, själv frånskild och omgift, tycker att det är ett felslut.

– Poängen med löften är att utgången är osäker, vi befriar inte genom att ta bort anspråken. Något av det finaste jag fått göra som frånskild är att igen få stå i kyrkan och lova, sida vid sida med den som står bredvid mig i det hoppet.