Hans läsare kan nu följa honom på den sista resan ner mot dödsriket i Fjärilen i min hjärna. På mindre än ett halvår har svensk litteratur fått två vidunderliga nytillskott till den urgamla genre som brukar kallas ”ars moriendi”, skrifter om konsten att dö. Den andra boken är förstås Augustvinnaren Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark.

Anders Paulruds bok är mindre fiktiv än Wijkmarks utan att för den skull vara memoar. Den är fortfarande roman. Den ljuger fram sina sanningar, och den bygger en livsbild av symboler på ett sätt som vi sällan så vackert och intrikat kan göra i våra reella liv. Boktitelns fjäril finns på omslaget – en röntgenbild av en hjärna med en vacker fjärilsform i mitten, det är tumören. Fjäril och själ heter båda psyché på grekiska – vart flyger den nu? En annan flygandets metafor finns i barndomens dröm under en narkos om de vänliga fåglarna i underjorden.

Den yttre ramen är döendets vardaglighet, sjukhuset, de tröstlösa behandlingarna. Vi följer med på den sista resan till författarens älskade Paris. Den livslånga kärleken till Solveig (hon heter så här, heter något annat i verkliga livet) bär genom boken, hon som genom alla kriser och otroheter ändå funnits alldeles nära intill. Hon blir kvar till slutet som hon lovade när de var unga och nyförälskade.
Författaren tar avsked av sig själv, sörjer sig själv. Han föreställer sig att världen borde upphöra i det ögonblick han lämnar den. Det gjorde den inte, och han blir själv länge kvar hos oss via sin bok. Han ringer mig aldrig mer, jag får aldrig mer de där ögonblicken då jag var världens viktigaste människa. Men något av samma utvaldhet får ändå varje läsare av Fjärilen i min hjärna. Det är en liten bok men en stor roman.

Magnus Ringgren