Lars Norén sa i en intervju i Svenska Dagbladet att han inte erkänner sin makt, att han vill bort ifrån den. Och kanske är det precis det dagboken är ett uttryck för. Här ställer han ut sig som människa, visar upp sig med sin litenhet, med sina irritationer, sin stingslighet och sin vardag – och med sin storhet. Vi ska lämna människan Norén, nu när vi får veta hur han är, och se konsten.
Men får vi veta vem Lars Norén är? Nej, självklart inte. Dagboken är på samma gång hudlös och beklädd med pansar, både en öppen väg in i en människas liv och en återvändsgränd.
Finns där några nycklar? Ja, och nej. Nej, för att jag tror att Norén vill just detta: lämna mig, se konsten. Ja, för man får följa med honom in i hans skapandeprocess. Varje repetitionsdag på teatern är en kollektiv psykoanalys, där Norén själv är fadern, den auktoritäre och oändligt kärleksfulle.

Vad är det här för en bok? Det är en berättelse om konstens villkor och krav. Konsten är Noréns självmedicinering. Den är utvägen och utgången, som en aldrig sinande ström av liv, när ångesten inuti pockar, när tristess eller problem hopar sig. Livet i övrigt: kvinnorna, relationen till döttrarna, städningen, träningen, sorteringen av papper, klädinköpen och restaurangbesöken passerar repetitivt förbi i korthuggna meningar. Tankarna och energin – besattheten – finns i kärleken till språket, till dramat, till regin. Norén för mina tankar till Ingmar Bergman som i sin bok Laterna Magica beskriver sig på samma vis: det personliga livet (i synnerhet kvinnorna) är en bisak, konsten huvudsak. Det hindrar inte att Noréns skildringar av hans mer intima liv stundtals är skimrande. Sorgen över kärlek som blir omöjlig, kampen med självets mörker och dödens tomma realitet är stor litteratur. Förälskelserna i unga kvinnor och våndan – nästan äcklet – över sitt eget åldrande, är självutlämnande och nära – och vackert.
I den pågående diskussionen om En dramatikers dagbok får man intrycket av att Norén i första hand ägnar sig åt svarta omdömen om kritiker i synnerhet och människor i allmänhet. Det är en diskussion som enligt min mening ger en alltför snäv tolkningsram åt boken. Den visar också hur känsliga recensenter är för kritik av den egna verksamheten. Lite pinsamt blir det att det nu verkar vara ”inne” att slå på Norén (även om alla givetvis inte gör det). Det visar den osjälvständighet han anklagar kultureliten för.

Här finns förvisso hårda och hänsynslösa ord om andra och en bitvis plågsam självupptagenhet: det är en människa vi möter, inte en strateg.
Noréns vrede över hur en konstnär kan bli behandlad har till stor del att göra med de hätska diskussionerna och hoten i samband med hans pjäs 7:3. Ett teaterprojekt med intagna på ett fängelse som handlar om att just sätta upp en pjäs i ett fängelse, och som slutade i en total brutalitet och tragedi utanför Malex-ander. Ett teaterprojekt som redan före morden i Malexander var ifrågasatt eftersom de intagna, som spelar rollerna av sig själva, var nazister. Min kollega häktesprästen och jag såg pjäsen, som ju av kända skäl spelades kort tid (så hur många av dem som var arga hade över huvud taget sett den?). Vi satte oss långt ut på kanten av en rad i den hangarliknande teatersalen i Hallunda. Vi hade bestämt att vi skulle gå därifrån om den nazistiska ideologin fick ta plats på scenen. Den fanns där hos männen i all sin vidrighet, men den fick aldrig stå oemotsagd. Hur Norén lyckades skildra livet i ett fängelse och livet i kriminalitet var det som lyste och som var en viktig gärning. Vad var hans brott? Att han visade upp en verklighet och att han litade på de intagna?

Besvikelsen och ilskan över de män som medverkade i föreställningen återkommer Norén till gång på gång i boken. Och till hans rädsla för dem. Vid ett tillfälle skriver han att de var rädda för deras kroppar när de jobbade med projektet. Det kan jag förstå. Som publik fanns också den känslan inför dessa män med stora muskler och långa straffregister. Samtidigt anser Norén att pjäsen är det bästa han skrivit. Regissören John i 7:3, spelad av Reine Brynolfsson, säger vid ett tillfälle i pjäsen ”Jag är en verklighetskannibal”. Den repliken tror jag är en nyckel till Noréns konstnärskap.
Noréns evangelium handlar om existentialisternas grundton: sökandet efter det autentiska livet och självet, det äkta och allvarliga. Hos honom återkommer orden ”renhet”, ”sanning”, ”avskalad” och ”kyla”. Kylan handlar inte om det oberörda, utan om att skala av roller och förklädnader, att ha distans till sig själv för att finna sig själv.
Och de frågor som jag uppfattar finns genom hans konstnärskap blänker till från sidorna: Ska vi tro på människan, eller inte? Ska vi se existensen i vit-ögat, eller inte?
Snart är det sommar, tid för läsning. Ge Norén en bit av sommaren. Läs boken snabbt, då händer något med texten. Det är som att ställa sig i ett flöde, att bli upplyst av något som är både ljus och mörker.

Annika Borg