Barhuvad hette ju för övrigt också hennes självbiografi. Allt som luktade förkonstling och onödig utsmyckning var henne motbjudande, på alla områden – men särskilt inom religionen. Till Elin Wägner skriver hon 1924: ”För mig synes samma avrustning som inom arméerna behövas i förkunnelsen. Jag menar: kåpor, grannlåt, sakrament – allt som svarar mot hjälmbuskar och musik och tocke där. Ren, naken, opyntad, vapenlös, avrustad, mänsklighet skall det vara – annars är vi inte i närheten av evangeliet.”

Det är nu precis hundra år sen Fogelklou som första kvinna i landet tog en teol kand. Närmast med anledning av det ger Cordia i höst ut ett urval av hennes texter, Emilia Fogelklou: Sökare, stigfinnare och gränsöver­skridare. Som undertiteln antyder vände hon dock snart fackteologin ryggen; hon var ju snarast mystiker, en intellektuell mångsysslare, med en litterär produktion som spänner över det mesta.

För urval och kommentarer står Ulrika Knutson, som härom-året kom med en uppmärksammad bok om Fogelstadkvinnorna. Hon är en flyhänt och entusiasmerande introduktör; rutinerat glidflyger hon i sina kommentarer över Fogelklous liv och verk – här och där blir det lite svajigt, men inte så att det på allvar stör.
Värre är det dock med själva urvalet, som röjer allvarliga brister i kännedomen om Fogelklous verk. Av antologins 20 texter är inte mindre än hälften från 1950-talet. Fogelklou var då drygt 70 år och hade sen länge passerat zenit i sitt författarskap. Det hon nu skrev var mest bearbetningar av föredrag, en sorts efterklanger till de tidigare, mer betydande verken.

I verkligheten ligger tyngdpunkten i författarskapet vid perioden 1910–1930. Från den perioden ratar dock Knutson sorglöst det ena centrala verket efter det andra. Direkt obegripligt blir det när hon helt förbigår det verk Fogelklou själv alltid framhöll som det i särklass viktigaste: essän Förståelseförsök från 1910.
Den utgör med sina blott 80 sidor Fogelklous störst anlagda försök att göra filosofi av den gudsupplevelse i ungdomen, som ligger på botten av allt hon skrev och företog sig. Det är i Förståelseförsök man kommer kärnan i hennes åskådning allra närmast. Eller som hon själv skriver till Elin Wägner: ”däri är koncentrerat det viktigaste av vad jag vet och har upplevat – själv tycker jag allt annat är bara utspädningar i jfrlse med den.”
Förståelseförsök är inte det mest lättsmälta Fogelklou skrivit, men vill man förstå henne kommer man helt enkelt inte förbi den. Nu väljer Knutson i stället från samma tid två av de mest lättvindiga och intet-
sägande texterna, varav en skönlitterär – ett område där Fogel­-klou aldrig gjorde någon lycka.

Birgittaboken från 1918 – som alltjämt sopar banan med allt som sen dess skrivits om Birgitta – finns inte representerad här, liksom inte heller den religionspsykologiskt banbrytande Från själens vägar. Lika anmärkningsvärt är utelämnandet av mästerverket från 1929, den stora – och även internationellt helt nydanande – omtolkningen av 1600-talskväkaren James Naylers liv och verk. I alla dessa finns gott om kapitel som skulle göra sig utmärkt i en antologi.

Nu blir det en sorts Fogelklou light av det hela. Bakom det egendomliga urvalet kan också spåras en ängslig vilja att göra Fogelklou till ”vår samtida”: en helt onödig och missriktad ambition i detta fall. Fogelklou var otidsenlig redan från början – och ville vara det. En profet som smeker sin samtids uppfattningar är naturligtvis inte mycket till profet. Och avståndet till Fogelklous vision har sen dess bara ökat.
Man kan dock säga att dessa brister uppvägs av att Cordia i en separat volym även ger ut Fogelklous mest berömda och älskade verk, Arnold (1944).

Skildringen av maken Arnold Norlinds personlighet och livs-öde formar sig till en sorts modern helgonlegend och hör utan tvivel till författarskapets höjdpunkter. Den har också med rätta kallats för en av svensk litteraturs mest originella och gripande kärleksberättelser – och är på alla sätt en idealisk ingång till Emilia Fogelklou, både till hennes person och livsåskådning.

Jan Häll