Denna insikt är startpunkten för boken Om godhet - och varför den gör all skillnad i världen, skriven av Desmond Tutu tillsammans med dottern Mpho, som numera är bosatt i USA. Desmond Tutu är nyligen pensionerad anglikansk ärkebiskop i Sydafrika. Han hade en viktig roll i skeendet före och efter den vita regimens fall.

Vad är det som får dem att skriva om godheten? Han svarar: ”Erfarenheten, bibelläsningen och de människor som varit en del av våra liv … har lärt oss några viktiga sanningar som vi vill dela med oss av…” Boken om dessa
möten är för dem en helig mark, en pilgrimsvandring. Vad det handlar om är djupast sett att höra Guds röst, att se världen med Guds ögon. Då ser vi den som den i själva verket är. Normen, det normala för det mänskliga handlandet, är godhet. Det är inte normalt att köra på den rullstolsbundne på övergångsstället. Det normala är att vänta, tills han kommit över.

Godheten har en magnetism: ”Om vi tittar på de människor vi hyser beundran för ser vi att vi dras till godhet.” Det är så Thomas av Aquino beskriver vad kärlek är: att dras till det goda. Vi är, säger Desmond Tutu, förprogrammerade till godhet, därför att vi är skapade till Guds avbild. Vår gudslikhet tar gestalt i kreativitet, frihet och gudslängtan: ”… ingenting mindre än Gud är tillräckligt.” Själva livsprocessen – vår andning, vårt blodomlopp – är en Guds närvaro i oss och därmed en godhetens närvaro.

Desmond Tutu tar flockinstinkten som ett exempel. Som människor är vi sociala varelser. Vi vill leva tillsammans. Vi behöver varandra, och vi växer och blir till sanna människor, när vi ger oss ut för varandra. I en dikt låter Desmond Tutu Gud säga:
Jag tände godhetens gnista i dig.
För varje andning blåser jag på lågan.
Jag är här.

Godheten hos människor är alltid ett gensvar på Guds godhet. Den möter oss antingen vi förstår det eller ej: I solen och regnet, i medmänniskors vänlighet och engagemang. Desmond Tutu skriver: ”Det spelar ingen roll om vi föds ur två människors kärleksgemenskap eller under andra omständigheter. Det har ingen betydelse om våra föräldrar hälsar vår ankomst med glädjefylld förväntan eller räddhågsen ängslan och ånger. Ända sedan tiden före evigheten har vår Gud sett fram emot får födelse med kärlek och glädje.”
För att rätt förstå Desmond Tutu behöver man inse att han är anglikansk biskop, och att den anglikanska traditionen är än mer präglad av Augustinus än vår. För Augustinus är själva tillvaron god. Bara det att finnas till gör att det som finns till är gott.

Ondska är en brist på godhet, en defekt hos det som är gott. En gång reflekterade Augustinus över frågan: ”Hur kan Gud finnas, när det sker så mycket ont?” Men han gick vidare till den mycket större frågan: ”Hur kan Gud inte finnas, när det sker så mycket gott?” Det är den senare, större frågan, som Desmond Tutu ställer oss inför.

Christian Braw