Hafis, Hafez, Hafiz – de skiftande namnformerna återspeglar den persiske diktarens mångtydighet och oöversättlighet. Inte ens den väldige baronen Eric Hermelin vågade sig på honom. Men nu finns plötsligt två böcker med tolkningar ur Hafiz Diwan från originalspråket.

Ashk Dahlén är adopterad från Iran och har som vuxen återerövrat hemlandets språk och kultur. Fateme Behros är flykting från Iran och har erövrat svenskan och skapat sig en plattform som författare. Hon är den entusiastiske läsaren av en livs levande klassiker medan Ashk Dahlén är mera vetenskaplig, om man så vill lite nyktrare i sitt förhållningssätt till denne vinets och kärlekens poet. Kanske skrev han dock i första hand om vin och erotik för att skapa bilder för relationen till Gud. Hafiz är en sinnlig mystiker, en sufi som man inte vet om han sitter på en krog eller i kloster.  Han bemödar sig om att vi inte ska kunna bestämma oss, han odlar tvetydigheten. Han slinter ur vårt grepp och bevarar sin integritet.
Hafiz levde i 1300-talets Shiraz bland sufier, zoroastrier, lärde och invaderande mongoler. En ädel druva bär fortfarande stadens namn.

Zoroastrierna stod för vinutskänkningen medan sufierna bidrog med rusets metaforiska tolkningar. Hafiz produktion finns samlad i Diwan (diktsamling, ordet har lånats av bland andra Goethe och Gunnar Ekelöf), cirka 500 korta lyriska dikter, sofistikerade och folkliga på samma gång. Texterna har ofta en omedelbart tillgänglig yta som döljer ett stort metafysiskt djup och ett invecklat rotsystem av allusioner och mångtydigheter.
Både Dahlén och Behros försöker göra honom rättvisa. Om de lyckas vet jag inte eftersom jag inte kan klassisk persiska. Men de strävar med sitt omöjliga uppdrag på ett beundransvärt sätt. Möjligen kan man säga att man bör välja Dahléns utgåva för dess större klarhet och utförligare detaljkommentarer och Behros för det något bättre lyriska handlaget.
Egentligen borde de ju ha samarbetat, men de kanske inte ens visste om varandra medan de översatte den oöversättlige.

Magnus Ringgren