Perspektiven skiftar men alla är överens om att sambandet inte går att förneka. En dominerande fråga är om den kulturella sektorn närmar sig den naturvetenskapligt dominerade hälsoforskningen. Författarna vill gärna tro att så är fallet. Ty den på olika sätt formulerade premissen är att ett sådant närmande främjar både fysisk och psykisk hälsa.
  Christina Doctare och Ola Sigurdson nämner Världshälsoorganisationens (WHO) konstitution från 1948 där hälsa definieras som ”ett tillstånd av totalt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte bara frånvaron av sjukdom och svaghet”.

Balans mellan kropp, själ och ande är förstås ett önsketillstånd som redan Aristoteles pläderade för. Tanken vore att vi med denna balans i sikte skulle bli goda samhällsmedborgare som levde i frid med oss själva och i fred med andra. Bara för att detta optimala tillstånd ter sig aningen utopiskt vore det dock ödesdigert att inte sträva därhän.    
   När Ola Sigurdson talar om existentiell hälsa är han inne på just denna sak. Att bli frisk är inte liktydigt med att man ”endast” botas från fysiska åkommor utan att man återställs till hela sin person. Sprickor kan ha uppstått i ens relation till både Gud och medmänniskorna. Det andliga helandet innebär dock att man inte bara försonas med Gud och människor utan också med sig själv.
Karin Johannisson beskriver i sin likaledes intressanta essä hur epidemisk oron för den egna hälsan har blivit. Överallt riskfaktorer och dödliga hot som vällustigt basunas ut av kvälls­pressen. Nya diagnoser kommer oavbrutet, man blir sjuk av att bara tänka på dem. Förebyggande mediciner tillhandahålls prompt av läkemedelsindustrin och tjänstvilliga läkare, det vore livshotande att inte ta dem. Allt större grupper sjukförklaras. Själva åldrandet är numera en hotbild. Måste man, undrar Johannisson, behandla en miljon svenskar mot högt blodtryck och en halv miljon mot depression?

Många tycks negligera de icke-biologiska komponenter som skapar ohälsa: utanförskap, behovet av tröst och vila, känslor av meningslöshet och vanmakt. Denna nonchalans är också något som Peter Währborg diskuterar på ett förtjänstfullt sätt.
  Even Ruuds utomordentliga essä om musik som terapi är minst lika angelägen. Musik kan aktivera äldre och handikappade. Den påverkar hela kroppen, muskler och andhämtning stimuleras. Musik kan lindra smärtor, motverka sömnproblem och reducera olika stressymtom.
Sammantaget är denna bok en synnerligen intressant exposé som borde läsas av både friska och sjuka, av alla som önskar se en horisontsammansmältning mellan kultur och hälsa.

OLAV WISTRÖM