Desmond Tutu fyller 90 – har inspirerat en hel värld

Sydafrikas förre ärkebiskop Desmond Tutu har besökt Se Människan på Bokmässan 2007 och 2014. I höst uppmärksammas han med ett seminarium och en fotoutställning. Foto: Berit Roald/TT

På håll ser han inte så imponerande ut. Liten och skrattlysten. Men hans speciella aura av intensitet, värme och ödmjukhet är omvittnad. Den sydafrikanske ärkebiskopen och människo-rättskämpen Desmond Tutu har inspirerat en hel värld.

Den 7 oktober fyller Desmond Tutu 90 år, något som helt säkert kommer att uppmärksammas världen över. Hans insatser i kampen mot apartheid kan knappast överskattas. Hans arbete som ordförande i den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen har blivit ett föredöme för många länder.  

Med ålderns rätt har han, tillsammans med sin hustru Leah, numera dragit sig tillbaka till ett äldreboende i Hermanus, tolv mil från Kapstaden. Men ända fram till 2016 reste han runt och talade om rättvisa och försoning, trots en cancerdiagnos och tilltagande skröplighet.

Samtidigt höll han tidiga fredagsmässor i den anglikanska katedralen St George i Kapstaden, där alla som ville kunde komma och prata med honom efteråt.

Hur han nu ska fira sin nittionde födelsedag tycks ingen riktigt veta, annat än att det högst sannolikt blir under lugnare former.

– Men det kommer att hållas en peace lecture, ett fredsföredrag, av en inbjuden gäst, som varje år, säger hans livmedikus, den svenska läkaren Ingrid le Roux på telefon från Kapstaden, där hon om några timmar ska träffa legendaren.

– Jodå, han är på benen, säger hon diplomatiskt och berättar att de bägge fortfarande träffas regelbundet.  Men så har de också ett långt och gediget vänskapsförhållande som inleddes redan på 70-talet, då Ingrid le Roux först träffade Leah Tutu.

Vid flera tillfällen under de svåra åren, då läget i Sydafrika var som värst, bjöd hon in paret till Sverige för vila och rekreation på stiftsgården och St Davidsgården i Rättvik.

Men Desmond Tutu har också deltagit på bokmässan och Svenska kyrkans Se Människan-scen i Göteborg två gånger, berättar prästen och projektledaren Mikael Ringlander.

När Desmond Tutu 2014 besökte Bokmässan i Göteborg och Se Människan-scenen, var även hans dotter Mpho med. Till höger ärkebiskop emeritus KG Hammar. Foto: Mikael Ringlander

– Bägge gångerna gjorde han starkt intryck. 2007 höll han bland annat en flammande appell mot militärjuntan i Burma, helt utanför programmet. Andra gången var han här med sin dotter Mpho för att lansera deras bok Den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld.

– Jag hade träffat honom tidigare, 1984, när han tog emot Nobels fredspris, men nu fick jag också uppleva vilken varm människa han är. Hans sätt att se och möta människor. Han blev till exempel genuint glad över att återse säkerhetsvakten här på mässan och ville ha bilder av dem tillsammans.

En vänlig och ödmjuk man alltså, med nära till skratt och skämt, men också en människa med stor integritet, som vågar säga sanningar med risk för eget liv.

– Det är viktigt att lyfta fram vad han betytt, både som person och i sitt ämbete. Det går nästan inte att överskatta. Jag skulle säga att Tutu nästan betyder för de protestantiska kyrkorna vad påven gör för de katolska, fortsätter Mikael Ringlander.

Men när började allt? Och varför? Hur gick Desmond Tutu från att vara en ordinär, tidvis sjuklig, medelklasspojke till att bli den närmast helgonförklarade ikon han är i dag?

Hans bakgrund ger egentligen ingen förklaring. Han växte upp med tre systrar, hans pappa var rektor för en metodistskola, hans mamma hembiträde i en vit familj. Själv var han duktig i skolan, men under långa perioder sjuk i tuberkulos. 

Desmond Tutu och president Nelson Mandela sjunger lovsång tillsammans 1994. Foto: David Brauchli/TT

Fast han var tidigt en duktig debattör och lär ha ett närmast fotografiskt minne. Få förstår hur smart han egentligen är, berättar Ingrid le Roux.

– Han spelar på sin humor och det är sällan man kommer åt djupet bakom. Han skyltar inte med sitt intellekt. Men det finns där och är mycket imponerande.

– Men han är också en djupt troende och andlig människa. Han lever nära korset, med bön och meditation varje dag. Det är hans styrka, det som burit honom.

Ungefär detsamma säger missionären och teologiprofessorn Hans Engdahl, som bott i Kapstaden i 20 år och träffat Tutu ”oräkneliga gånger”.

– Tutu var universitetskansler på University of the Western Cape (UWC) i Kapstaden, där jag också hade en stol, berättar han och förklarar att nyckeln till Tutus personlighet är hans disciplin.

– Han blev präst tidigt och fann sin tillhörighet i den anglo-katolska gemenskapen. Han är alltså högkyrklig, och i alla år har han firat tidig morgonmässa, mediterat och biktat sig regelbundet. 

Två humoristiska religiösa ledare, Tutu tillsammans med Dalai lama 2015. Foto: Ashwini Bhatia/TT

Även Hans Engdahl nämner humorn som en viktig drivkraft för Tutu.

– Han kan driva med allt och alla. Han börjar exempelvis ofta ett framträdande med en enkel historia, som kanske inte alls har med saken att göra. Men det funkar alltid. Han är totalt avväpnande. 

– Jag upplever Tutu som en integrerad människa som också är djupt allvarlig. Jag har till och med sett honom gråta ett par gånger. En präst i ordets rätta bemärkelse.

Både Hans Engdahl och Ingrid le Roux tar upp det afrikanska begreppet ubuntu, som är centralt i Sydafrika och för Tutu. Ubuntu står för medmänsklighet, att bry sig om och stötta varandra.

– Och Tutu hävdade hela den afrikanska kontinenten otroligt starkt, liksom befrielsekampen. Black theology, svart teologi, har präglat honom och fått konsekvenser för hans liv, säger Hans Engdahl.

Från början utbildade sig Desmond Tutu till lärare, men avskyn för apartheid, att som lärare bli en del av systemet, fick honom att byta bana.

Och kanske var det samma övertygelse som många år senare fick teologen Tutu att lämna sin akademiska karriär i London för att återvända till ett Sydafrika präglat av apartheid. 

Tutu träffar den fängslade journalisten Dawit Isaaks dotter Bethlehem på Bokmässan 2014. Foto: Mikael Ringlander

1975 utnämndes han till domprost i Johannesburg och hela familjen Tutu med fyra barn, flyttade tillbaka till en stad som skakades av studentprotester och där många av de svarta ledarna hade fängslats. Risken för våldsamma sammandrabbningar ansågs vara stor.

I maj 1976 skrev Tutu ett öppet brev till dåvarande premiärministern John Vorster och varnade honom för vad som skulle kunna ske om inte reformer, som avskaffande av de avskydda passlagarna, genomfördes. Ingenting hände och sex veckor senare dog hundratals unga svarta i Sowetoupproret.

När människorättskämpen Steve Biko mördades av polisen i september 1977 predikade Tutu på begravningen. Ett djärvt kristet budskap om att Biko inte hade dött förgäves.

Utspel av det här slaget var långt ifrån ofarliga. Men Desmond Tutu är, enligt samstämmiga uppgifter, en i grunden mycket orädd människa, vare sig det gäller stora offentliga manifestationer eller personliga samtal.

– Hans kamp mot apartheid var unik. Han byggde upp strategin, tog på sig ledarskapet och blev en förgrundsfigur när de andra satts i fängelse, säger Ingrid le Roux.

– Och han hade en mycket effektiv icke-våldsstrategi, kopplad till en stark ekonomisk bojkott. På så sätt blev Desmond Tutu en enande kraft för det internationella motståndet.

– Naturligtvis uppkom också frågan om han stödde våld. Och det fanns nog en viss ambivalens där. Men jag tror han beslöt att det var befrielserörelsens sak, säger Hans Engdahl och understryker hur starkt engagemanget mot apartheid var, inte minst i Sverige. 

– Vi har en historia av att bry oss om Afrika, särskilt i kyrkan. Vi har haft ett långsiktigt engagemang på plats i mer än 100 år. Svenska kyrkans mission påverkade Sida att tidigt stödja ANC och Svenska kyrkans unga var mycket engagerade för Sydafrikas sak, från början av 70-talet till början av 90-talet.

Nyvaccinerad mot covid-19. Desmond Tutu ställer upp för pressens kameror den 17 maj i år. Foto: Nardus Engelbrecht/TT

Den stora inspiratören för kyrkornas del var naturligtvis Desmond Tutu.

Outtröttligt vädjade han om benådning för dödsdömda svarta och tvekade inte att ta till hårda ord mot makthavare som president P W Botha.

Men han skilde på rollerna. Denna barrikadernas man åkte hem till Botha när hans fru dött. I boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld, förklarar han: ”Jag kom som en kärleksfull make för att solidariskt stå bredvid en annan kärleksfull make i sorgens stund.”

Förhållandet till Sydafrikas andra stora frontfigur Nelson Mandela var gott, men de bägge träffade inte varandra innan Mandela släpptes från sitt långvariga fängelsestraff på Robben Island.

Den dag som Mandela blev fri kom Tutu ändå att spela en viktig roll.

– Det fanns ingen ordentlig planering för denna historiska händelse, märkligt nog.  De som skulle hämta Mandela körde fel, medan 50 000 människor stod och väntade på ett torg, berättar Hans Engdahl.

– Efter mötet fanns heller ingen tanke på vart Mandela skulle ta vägen, så Tutu bjöd in honom till sitt biskopsresidens, dit också Ingrid le Roux kom och fick göra en första undersökning av honom.

Trots Desmond Tutus helhjärtade stöd för Nelson Mandela, fanns kanske ändå viss konkurrens. Hans Engdahl berättar om firandet av Tutus 75-årsdag, då Mandela också dök upp. Han fick så mycket uppmärksamhet att Tutu till slut utbrast att det ju var hans fest.

I två presidenters sällskap: Jimmy Carter och Nelson Mandela. Foto: Jeff Moore/TT

Försoning blev så småningom också centralt i Tutus gärning när han 1995 utnämndes av regeringen till ordförande för den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen (Truth and Reconciliation Commission)

– Försoningsarbetet blev liksom ett nytt moment hos honom, säger Hans Engdahl.

– Som äldre ansträngde han sig för att förstå och visa att vita också var Guds barn. Försoningen blev pricken över i:et i hans gärning.

Ingrid le Roux säger att tiden med sanningskommissionen samtidigt var svår för Desmond Tutu.

– Han fick resa runt och lyssna på alla dessa hemska historier. Det tog hårt på honom. Och sedan att processen aldrig genomfördes fullt ut. Många drabbade fick aldrig riktig upprättelse eller kompensation.

Inte heller har livet efter apartheid blivit som så många drömt och hoppats.

– Kampen har sjunkit undan. Man talar om Born Frees. De som fötts efter -94. De har inte upplevt apartheid. Men problemen finns kvar, suckar Hans Engdahl. 

– Men när Desmond Tutu är borta kommer hans och Leahs stiftelse att fortsätta. Den har bildats för att trygga arvet och det fortsatta arbetet.

– Det behövs. Än så länge har Sydafrika långt till jämlikhet mellan svarta och vita.

Och Sverige glömmer inte. Inför 90-årsdagen kommer Svenska kyrkans Se Människan-scen på bokmässan att ha stort fokus på Desmond Tutu, berättar Mikael Ringlander.

– Vi har ju alltid en litterär gudstjänst under mässan. I år blir temat försoning, med utgångspunkt i Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit. Det finns klara paralleller mellan behandlingen av samer i Sverige och den svarta befolkningen i Sydafrika. Så det blir en naturlig koppling till Tutu, som vi förstärker med citat från hans framträdanden från 2014.

Under Bokmässan arrangeras också ett seminarium kring kyrkan och samhällsfrågorna, liksom en fotoutställning om Tutu i domkyrkan i Göteborg. Journalisten Marika Griesel spelar också in en film med fokus på Tutu och hans liv och gärning, som kommer att vara klar i höst.

– Det blir ett slags mission i retur kan man säga.

Text: Annika Ahlefelt

Fakta: Desmond Tutu

Född den 7 oktober 1931 i Klerksdorp, nära Johannesburg i Sydafrika.

Gift med läraren Nomalizo Leah Shenxane. En son och tre döttrar.

Utnämnd till domprost i Johannesburg stift 1975.

Från 1976 till 1978 biskop av Lesotho.

1978 utnämnd till generalsekreterare för Sydafrikanska kyrkorådet, South African Council of Churches (SACC)

Nobels fredspris 1984. 

1985 utnämnd till biskop i Johannesburg.

Ärkebiskop för den anglikanska kyrkoprovinsen i södra Afrika i Kapstaden 1987. Samma år vald till ordförande för Afrikanska kyrkokonferensen, All African Conference of Churches (ACCC).

1988 utnämns till kansler vid University of the Western Cape.

1995 utsedd av president Nelson Mandela till ordförande för den sydafrikanska Sannings- och försoningskommissionen.