Lämnade allt för Gud - men vann sin egen frihet

Nästa år är det 500 år sedan Västerås riksdag. Starten för slutet på det en gång blommande klosterlivet i Sverige. Men för ett halvt sekel sedan fick den unga syster Marianne en dröm - drömmen blev till Alsike kloster, den första klosterkommuniteten inom Svenska kyrkan sedan reformationen.

Kallelse till frihet

Där bor nu syster Karin – musiker, nunna och en av de mest profilerade rösterna i kyrkans flyktingengagemang.

– Klosterlivet är en kallelse till total frihet. Men det kostar dig allt, säger hon i Kyrkans Tidnings podcast Vox Populi.

Hon var 25 år när hon lämnade banan som musiker och flyttade till Alsike.

Men för att förstå vägen dit måste man först i sinnet besöka en ungdomskör som satte tonen både för det yttre och inre. Tron kom inte till Karin genom kyrklig uppväxt, utan genom en bön i tonåren: ”Gud, om du finns, ge mig tro.”

– Det var som att bli kär. Man kan inte styra över det, men man kan säga ja eller nej.

En själslig befrielse 

I dag beskriver hon klosterlivet som en motrörelse mot samtidens individualism. Att leva i egendomsgemenskap och rytm av bön är, menar hon, en befrielse från kravet att ständigt prestera och konsumera.

Men Alsike är kanske mest känt för sitt arbete med flyktingar. Ett engagemang som började 1978 när en familj behövde gömma sig undan utvisning.

– Syster Marianne brukade säga att det är farligt att be. Vi hade bett för flyktingar och då ville Gud se om vi ville göra bön med händerna också, så han skickade en familj som en dag knackade på klostret, berättar Syster Karin som vid tilfället inte var nunna men ändå av en slump befann sig på klostret.

Människovärdet urholkas

Sedan dess har hundratals människor passerat klostret. Många har etablerat sig som läkare, jurister och samhällsmedborgare. Syster Karin betonar att integration måste vara ömsesidig.

– Om vi inte vågar öppna våra hem, går det inte.

Hon varnar för en samhällsutveckling där människovärdet gradvis urholkas.

– Det farliga är normaliseringen och tystnaden. Vi får aldrig glömma att vi handskas med människor. Varje människa är ett liv.

Polisrazzians öppna sår

Efter polisrazzian 1993, när klostret genomsöktes i jakt på gömda flyktingar, blev det tydligt hur bräcklig tryggheten kan vara.

– Det svåraste traumat var inte hemlandet, utan när tryggheten här bröts.

Hon berättar i podden om hur flyktingfamiljer barrikaderade sig i sina rum när polisen stormade klostret. Hur det blev en världsnyhet där journalister ställde sig frågan hur polisen kunde storma in på sådana fredade platser.

Hur hon själv ser på sin roll, att med få systrar ha kunnat vara en bastion för flyende människor så många år. 

Men för syster Karin är allt förankrat i inkarnationen.

– Gud blev människa. Därför är det stort att vara människa. Vem du än är.