Ett levt liv innehåller smärta, ekorrar och kärlek

Ibland måste man göra något som är mycket svårt. Man kan få ett samtal från en covid-avdelning på ett sjukhus: ”Hoppet är ute. Vi måste stänga av respiratorn. Kan ni komma imorgon eftermiddag?” 

Eller man ringer till djursjukhuset och bokar tid för ”avlivning av hund” – den finaste hunden som någonsin satt sina tassar på denna jord.

Och under tiden – på väg till covidavdelningen eller djursjukhuset eller begravningsgudstjänsten eller gränskontrollen så kan man bli kissnödig. Eller har grejer med sig i plastpåse – en laddare eller en bok eller något annat världsligt. Eller så kan man plötsligt känna att man har en strumpa inne i jeansbyxbenet på baksidan av låret. 

Vardagen och avgrunden samtidigt. Det är svindlande.

Jag tänker på det när jag för 187 365 254:e gången läser om kvinnorna som går till Jesus grav. Det står att de har förberett kryddor. Jag vet inte vad det betyder i detalj, men jag förutsätter att de köpt eller plockat dem. Kanske mortlat dem med olja i någon bunke. Packat ned i någonting.

Vardagligt handhavande av materiella ting samtidigt som hålet i hjärtat djupnar: någon de älskat är död. Det vardagliga och det ohyggliga – sida vid sida. 

I gudstjänsten häromdagen satt en kvinna i bänken bakom mig och grät hjärtskärande genom psalmsången och förbönen. Jag vet inte varför. 

Jag vände mig om och lade min hand på hennes hand i någon minut. Jag ville erbjuda något – men jag vet inte vad. Det kändes som om hon var på väg mot graven – mot något väldigt svårt. Jag råkade slå ner hennes psalmbok från kanten där hon lagt den. Hon böjde sig ned och tog upp den.

Jag skulle så gärna vilja kunna formulera vad en människa behöver i den där dubbla tillvaron. Det är inte ”det går över” som är orden jag söker. Det är inte ”livet är fruktansvärt”. Jag söker orden för det där med strumpan i byxbenet samtidigt som man gråter så att snoret rinner.

”Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning”. Hade de kunnat o-välja sin smärta så hade kvinnorna och vi naturligtvis gjort det.

Eller hade vi det? Vi hade kunnat välja att inte ha en hund. Eller stänga våra hjärtan för människor. Eller säga till sjukhuspersonalen ”stäng av respiratorn utan oss. Vi vill minnas vår släkting som hen var – levande”.

Men om vi väljer att leva ett någorlunda helhjärtat levt liv i världen så innehåller det smärta. Och ekorrar. Och kissnödigheter. Och påsar med kryddor i, som ska transporteras från en plats till en annan. Och kärlek.

Det var den som strömmade genom Jesus blodomlopp när han gick sitt lidande till mötes. Kärleken till Gud, till människorna, till det rätta och det goda.

Och jag är sannerligen ingen Jesus, men det tröstar mig ändå.

Att det gör ont att leva och att det är ljuvligt att leva, och att vi får hjälpas åt att finna orden för den absurda kontrasten mellan vardagens småsaker och svindeln.