”Vi behöver ett entydigt
beslut om samkönade vigslar”

Vi har de senaste veckorna tagit del av de diskussioner som blossat upp om samkönade vigslar i Svenska kyrkan. Vi är inte förvånade eftersom Svenska kyrkan på denna punkt säger två saker samtidigt.

Å ena sidan beslutade kyrkan 2009 att öppna äktenskapet för samkönade vigslar. Å andra sidan var det fortsatt möjligt för enskilda präster att neka vigsel av samkönade par. 

Detta samtidigt som kyrkans avsikt var att aktivt arbeta för en situation där alla viger samkönade.

Beslutet att öppna för samkönade vigslar förankrades såväl bibliskt som i luthersk teologi. I sitt yttrande om vigsel och äktenskap (Läronämndens yttrande 2009:12y) hänvisar läronämnden bland annat till teologiska kommitténs skrivelse där bibliska texter analyseras.

Markusevangeliet 10 (med parallell i Matteusevangeliet 19) har som kyrkostyrelsen framhåller i sin skrivelse till kyrkomötet varit centrala för tolkningen av äktenskapet inom kyrkan. Här talar Jesus om relationen mellan man och kvinna (Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6).

Samtidigt menar man att Jesus ville säga något väsentligt om själva äktenskapet. Textsituationen är en annan än vår situation i dag, liksom samtidens frågor om möjligheten att erbjuda äktenskapets form till personer av samma kön. Men man kan utifrån frågan om vad det är som ska skyddas och livnäras utveckla denna tolkningslinje.

Kyrkostyrelsen skriver:

 ”Om poängen är att trohet har varit en del av den avsikten från början, kan denna bibeltext faktiskt göras relevant för frågan om äktenskap mellan personer av samma kön. Detta skulle i så fall innebära att det slags livslånga relation som Jesus talar om som en intention i skapelsen även skulle kunna ingås av par av samma kön. Det avgörande i relationen som möjliggör en sådan tolkning skulle då vara det slags persongemenskap som det talats om ovan.” (2009:6 s 59)

Kyrkostyrelsens skrivelse markerar också att ”Jesu ord om äktenskapet mellan man och kvinna behöver med andra ord inte stänga dörren för en trofast äktenskaplig relation mellan människor av samma kön. Hans ord ger oss ingen tydlig angivelse beträffande äktenskapets innebörd i andra relationer än dem som var aktuella när Jesus uttalade sina ord om äktenskapet för snart två tusen år sedan.” (2009:6 s. 58)

Teologiskt kom också det centrala begreppet komplementaritet att problematiseras och utvecklas. Medan en traditionell äktenskapsuppfattning med hänvisning till skapelseberättelsen gjort gällande att komplementariteten mellan två parter i äktenskapet uteslutande avser man och kvinna, visas i kyrkostyrelsens skrivelse hur komplementaritet kan förstås som något som avser två personer.

Argumentet bygger delvis på föreställningen att äktenskapet inte bara avser en ordning för reproduktion, utan också för kärlek, samhörighet, närhet som inte har reproduktion som yttersta mål.

Persongemenskapen har även lyfts fram inom katolsk teologi. Kyrkostyrelsen hänvisar i sin skrivelse till den katolske teologen Walter Kaspers bok Kärlek och trohet. Om det kristna äktenskapets teologi (1977) där Kasper konstaterar att:

 … vi utgår inte längre från barnalstringen som den integrerande faktorn, utan från den ömsesidiga kärleken och troheten. Vi måste alltså försöka bestämma äktenskapets och den mänskliga personens innebörd, inte i termer av en abstrakt ”natur” utan relationellt (s 17).

Citatet understryker, menar kyrkostyrelsen, att i stället för en biologiskt grundad komplementaritetstanke kan man utgå ifrån en komplementaritet som är förankrad i persongemenskapen mellan makarna (2009:6, s 58).

En sådan persongemenskap kan alltså omfatta såväl två personer av samma kön som av olika.

Äktenskapet i betydelsen en ordning som skyddar ett visst innehåll behöver därmed inte tolkas statiskt utan Gud fortsätter sitt skaparverk, samtidigt som människan sätts att råda över det Gud skapar. ”Nya ordningar kan träda i kraft i takt med att samhället förändras och nya typer av mänskliga behov aktualiseras.” (2009:6 s 54)

Dessa resonemang exemplifierar och påminner om den teologiska förankring som föregick beslutet 2009. Det finns förstås ytterligare exempel från hur utredningen då och därefter utvecklats. En fråga som vi menar vore central för en fortsatt diskussion är ämbetssynen som sådan. Här hoppas vi på en fördjupad teologisk debatt och reflektion. 

Den inriktning från 2009, som vi så långt sammanfattat, tydliggjordes av ett enat biskopsmöte 2022, då Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar hade mottagit en anmälan gällande ett uttalande som enligt anmälaren signalerade att ”biskoparna även framöver förbehåller sig rätten att prästviga även sådana kandidater som redan i förväg öppet deklarerar att de avser välja bort vigslar av samkönade par.” 

Ärendet behandlades vid biskopsmötets sammanträde (biskopsmötet 2022-0020) med alla stift representerade. Man enades då om följande yttrande: ”I dag står hela biskopsmötet bakom kyrkomötets beslut från 2009 om vigsel av par av samma kön. Allas vår gemensamma målbild i fråga om vigsel är att alla präster med glädje och av fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön. Denna målbild är vägledande i vårt arbete med antagning av prästkandidater, liksom i vårt arbete med främjande och tillsyn i våra respektive stift.” (se sammanträdesprotokoll från biskopsmötet den 10-11 maj 2022). 

Detta steg mot att ytterligare förstärka en enhetlig äktenskapssyn från 2022 ligger till grund för att några av biskoparna alltid ställer frågan till sina kandidater om de är öppna för att viga samkönade par.

På vilket sätt menar vi då att kyrkan är motsägelsefull, när nu biskopsmötet sägs vara enigt? Jo, trots den tydliga viljeinriktningen möjliggjorde beslutet 2009 fortsatt antagning av prästkandidater som inte vill viga samkönade. Och det är det vi återkommande tvingas diskutera och förhålla oss till. På så sätt menar vi att beslutet 2009 var ett misstag.

Här borde Svenska kyrkan ha lärt av historien. Det finns nämligen väldokumenterade insikter från när prästämbetet öppnades för kvinnor. De första kvinnliga prästernas erfarenheter, gjorda mot bakgrund av en inbyggd samvetsklausul för dem som var emot kvinnor i ämbetet, har entydigt visat att den sortens otydlighet kan vålla skada och skapa otrygghet för alla parter. 

Den energi Svenska kyrkan ägnat åt frågan om prästvigda kvinnor, och de kränkningar som kvinnliga präster fått utstå mot bakgrund av samvetsklausulen, har visat att kyrkan inte bör bygga in tvetydigheter i avgörande beslut. 

Visst har kyrkan tagit steg mot en större tydlighet i frågan om samkönade vigslar efter beslutet 2009. Utöver det nämnda yttrandet från 2022 tog kyrkomötet hösten 2025 ytterligare steg för att befästa och säkra rätten till vigsel för alla par, oavsett kön.

Beslutet som togs var att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att ta fram riktlinjer till de församlingar som vill ställa frågan om vigsel av samkönade par vid anställning av ny präst. Målet är alltså att stärka möjligheten att ställa krav på att den man anställer är öppen för att viga samkönade par.

Samtidigt finns fortfarande möjligheten kvar för biskopar att inte ställa frågan inför vigning och att därmed indirekt bidra till att präster vigs och rekryteras som inte är öppna för att viga samkönade par.

Besluten väcker frågor: På vilket sätt kan de kompletteras för att lösa de problem vi läst om i media den senaste tiden? Är det rätt att lägga ansvaret på församlingsnivån? När kyrkoråd och kyrkoherde bär ansvar för frågan skapas snarast en ännu större otydlighet för såväl den som anställer som den som ska anställas.

Konsekvensen blir att den prästkandidat som har en annan syn på äktenskapet än den gängse i Svenska kyrkan, visserligen kan bli prästvigd, men eftersom enskilda församlingar måste kunna viga alla par är det inte säkert att hen är anställningsbar. Det skapar otrygghet för alla parter.

Det är mot denna bakgrund, och med vetskapen om en ökad utsatthet för HBTQIA+ personer i samtiden, som Svenska kyrkan behöver landa i ett entydigt beslut som varken skapar osäkerhet för HBTQIA+ personer eller för prästkandidater.