Ämnet är ju outtömligt och hon vill inte framstå som pretentiös. Hennes bok kan bara bli en ”liten bok”. Men liten eller inte – kvar blir känslan att hon undvikit det laddade område som borde varit centrum: vår egen skuld i det onda.

Heberlein konstaterar inledningsvis att begreppet ondska har återkommit i det offentliga samtalet. För bara något årtionde sedan hörde det inte till god ton i bildade kretsar att tala om ondska men med terrordåden den 11 september, flera nya folkmord och en rad spektakulära rättsfall har situationen förändrats. Heberlein ser här en tendens som hon varnar för: ondskan är utan tvivel verklig, en realitet mellan människor och vi måste kunna tala om den sakligt. Det vore emellertid ett misstag att hänvisa till ondska för att förstå det övervåld som begås. Ondska förklarar inget, det är ondskan som behöver förklaras.

Heberlein avgränsar sitt ämne med en definition. Ondska, det är när en människa avsiktligt tillfogar en annan människa oacceptabla skador; att skadorna är oacceptabla betyder att de hindrar den andre från att leva ett drägligt och värdigt liv. Utifrån denna definition diskuterar hon exempel på ondska som i rikligt mått skildras i skönlitteratur, nyhetsreportage och i historieböcker. Misshandel, tortyr, folkmord, våldtäkter och massakrer.

Efter att ha gått igenom alternativa modeller, väljer Heberlein att fokusera på en kombination av två förklaringsfaktorer till vår mänskliga ondska: grupptryck och den enskildes rädsla för att konfrontera gruppen. Den analysen medför att hon kan rekommendera ett ”motgift” mot ondska. Det är att enskilda människor ”tar sin autonomi och sitt personliga ansvar på allvar”(…) ”att inte oreflekterat inordna sig i gruppen, att inte gömma sig bakom anonymitetens mask, att ha en egen, tydlig moralisk identitet att hålla fast vid, en egen övertygelse att vägledas av.”

Hennes huvudbudskap är alltså att den enskilt viktigaste förklaringen till ondska är vår rädsla. I konsekvens med det betonar hon att gränsen mellan gott och ont går inom varje människa, att vi alla kan välja mellan gott och ont. Det är som om hon här vill minska avståndet mellan sina läsare och den ondska hon berättar om: de flesta förövarna var bara vanliga människor som du och jag.
Men om detta är avsikten, så blir resultatet det motsatta. Hennes val av exempel på ondska är sådana att avståndet snarare ökar än minskar. Förmodligen kommer ingen av hennes läsare att mörda, tortera eller delta i gruppvåldtäkter. Det onda som vi är bärare av och som vi kan känna igen oss i är mer vardagligt, mer omärkligt. Det vardagligt onda presenterar sig sällan som ondska och ger inga rubriker.

Vårt samvete sätts inte på prov först när vi ställs inför alternativen att delta eller vägra delta i tortyr eller massavrättningar; vårt samvete prövas och byggs i de vardagsval vi ställs inför, när vi försöker få ihop ett rimligt vardagsliv och en rimlig självbild. I de vardagsvalen finns alltid en möjlighet att slira på sanningen. Möjligheten att inte vara helt uppriktig tillsammans med dem vi delar våra liv med. Om vi vanemässigt, och för oss själva halvt omärkligt, börjar använda oss av den möjligheten, kommer vi att bli allt mindre trovärdiga. Så uppkommer en existentiell skuld vi helst inte vill kännas vid och samvetet börjar sättas ur funktion. Jag tror att det är här det mesta av mänsklig ondska har sitt ursprung: i den vardagliga och vanemässiga bristen på uppriktighet, den som berövar oss vår trovärdighet och gör oss till främlingar för varandra och för oss själva.

När Heberlein summerar delar av de offentliga samtal som i dag förs kring ondska, är det som om deltagarna flyttar en osynlig och obekänd skuld fram och tillbaka över en spelplan. Skulden vill ingen kännas vid. Den skjuts undan, hamnar i utkanten knappt synlig men ändå hotfull. Är det här rädslan har sin grund? Rädsla för en okänd skuld? Om så är, kan det finnas ett verksamt motgift mot ondska: i min bekännelse av min egen skuld och i min vilja att göra bot.

Stig Olsson