Om detta berättar Shlomo Venezia själv i intervjuboken Sonderkommando. Ett vittnesmål. Det är en helvetesskildring som man tvekar att gå in i. Jag vet ju redan allt om förintelsen, värjer man sig. Antalet mördade, hur de plågades. Jag hör inte till dem som behöver överbevisas. Ändå kan man, ska man läsa. Därför att det är vikigt att få veta vad vi, vad vi människor är, kan bli. Ecce homo!

Det var Shlomo Venezias uppgift att ingå i arbetslaget Sonderkommando som i tvåskift ledde offren in i gaskamrarna, brände liken i ugnar och tvättade rent efter resterna. De lägerfångar som arbetade i Sonderkommando fick lite mer mat än de andra. Ändå säger Shlomo gång på gång hur gärna han velat byta. Värst tycks han plågas av sin egen förvandling till ett djur och känslan av att vara medskyldig. ”Det är viktigt att du skriver att vi inte hade något val.”

Ondskan framstår tydligare genom bokens osentimentala stil. Intervjuaren ställer raka frågor och Shlomo Venezia berättar lika enkelt: ”Där lastades offren av levande direkt i de brinnande groparna på gården.” ”Till exempel kunde en tysk beordra en pappa att piska sin son enbart för sitt eget nöjes skull.” ”När vakten fick syn på henne verkade han inte alls missnöjd över att ha en liten baby att döda.”
Det är först nu Shlomo Venezia kan berätta om sin tid i lägret. Alltför länge möttes han av misstro. Så här beskriver han sitt tillstånd i dag, 60 år efter befrielsen: ”Det är en sjukdom som tär på ens inre och förintar minsta lilla lyckokänsla.”

Kerstin Elworth