Hon visar en väg ut ur föraktet

”Litteraturen är full av berättelser om hur övergrepp och svek förs vidare från generation till generation. Som jag ser det är det arvsynden man bearbetar, föraktets onda cirkel”. Foto: Jeanette Dahlström

Litteraturens krymplingar är en bild av det fallna. Det menar Kari Løvaas som skrivit en avhandling om litteraturens teologiska arv och hur det hjälper oss att bearbeta vårt förakt för svaghet.

Låt oss gå direkt på ett exempel. Det finns med i litteraturvetaren Kari Løvaas doktorsavhandling Be for meg også: Om forkrøpling og lengsel etter forløsning i moderne litteratur og poetikk.

Exemplet är Bea Britt, huvudperson i den norska författaren Kristine Næss Bara en människa, som gavs ut på svenska 2016 och som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris året innan.

Bea Britt är författare. Hon har skrivkramp och lider av depression, självförakt och meningslöshet. När en flicka på orten försvinner och tros vara mördad dras Bea Britt in i en både smärtsam och förlösande process. Hon blir först själv misstänkt, men snart pekas någon annan ut som skyldig.

– Bea Britt driver planlöst runt på byn. Några av människorna hon möter väcker ett våldsamt förakt i henne, hon äcklas av feta gubbar som äter korv med ketchup. Hon drivs av skräck, en känsla hon inte kan kontrollera, säger Kari Løvaas.

När den misstänkta mördaren ringer och andas hotfullt i telefonen blir hon rädd och skriker rakt ut: ”Du är bara skit, jag ska skära picken av dig!” Först efter utbrottet förstår Bea Britt att flickan lever och finns hos mannen. Hon reflekterar över det femte budordet, Du skall icke dräpa, och inser att hon genom sin hatfulla attack kan ha drivit honom till att vilja mörda flickan.

– När man diskuterar det ondas problem väcks frågan om vad som får en människa att förbryta sig mot andra. Jag tror att ingen av oss är helt tillräknelig, föraktet är en enormt stark kraft som får oss att överskrida vår goda vilja.

Foto: Jeanette Dahlström

Kari Løvaas citerar Paulus: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”.

Litteraturen undersöker föraktets mekanismer från insidan, menar hon. Både hos den som blir föraktad och den som föraktar. Ingen av oss står ut med tanken på att vara den som sviker eller förgriper sig. Därför knuffar vi skulden vidare.

– Litteraturen är full av berättelser om hur övergrepp och svek förs vidare från generation till generation. Som jag ser det är det arvsynden man bearbetar, föraktets onda cirkel. För att bryta cirkeln krävs modet att erkänna den. Bekännelsen är nödvändig, och det är det jag menar att litteraturen erbjuder genom att ta sig an ämnet utan beröringsskräck.

Kari Løvaas avhandling är framlagd vid Karlstads universitet. Den är till största delen skriven på norska. Titelns ”forkrøpling” är svåröversatt, men ordet ”förkrympligande” kommer närmast, säger hon.

Boken diskuterar relationen mellan litteraturvetenskapen och teologin. Västvärldens litteraturvetenskap har haft en förenklad och naiv syn på vad teologi är, menar Kari Løvaas och pekar på hur litteraturvetenskapen tog form under en period då det sekulära paradigmet stod starkt och hur den präglats av teorier som psykoanalys och marxism.

– Även de handlar om hur världen och människan är beskaffad, och bearbetar på många sätt samma frågor som teologin. Men litteraturvetenskapen har sett på teologin som ett fält fullt av dogmer med färdiga svar. Man har till stor del missat att det är en plats där frågor fortsätter ställas.

Det autonoma subjektet är något som inte finns i verkligheten

Avhandlingen handlar om hur den bibliska skapelseberättelsen ekar inom olika modernistiska litterära verk. Kari Løvaas analyserar utöver nyss nämnda Kristine Næss även texter av Paul Celan, Hanne Örstavik, Knut Hamsun och Lars Ahlin.

Vad innebär det att vara skapad till Guds avbild? Är gudslikheten ett slags tillägg eller är det en oskiljbar del av människan? Svaret får konsekvenser för hur vi ser på frågan om värdighet.

Om värdigheten är något som kan ges och tas ifrån oss öppnar man också för möjligheten att förkrympliga människan, göra henne till mindre än en människa, till någon som kan bestraffas och stötas ut.

Hon citerar den österrikisk-judiske essäisten Jean Améry: ”Värdigheten är den samhällsgivna rätten till liv”, och skriver om hur antisemitism och folkmord möjliggjordes genom att systematiskt frånta judar och andra deras rättigheter som borgare och medmänniskor.

– Jag har velat visa hur gudslikheten kan förstås som något relationellt snarare än som ett tillägg eller egenskap. Här erbjuder teologin en möjlighet att överskrida den grymma logiken i Amérys citat, nämligen utifrån tanken att vi tar emot vårt liv som gåva i en gudsrelation som överskrider de sociala värdesystemen.

Kari Løvaas tar Lars Ahlin som exempel. Ahlin kritiserar de värdesystem som vill upprätta hierarkier där någon kan falla utanför skapelseordningen och därmed stå utan rätt och värde.

– Lars Ahlin skriver maktkritiskt. Han lutar sig mot Paulus, som skriver fram en Gud som inte är på maktens sida, och visar hur maktkritiken finns också i teologin.

En återkommande diskussion är den om det sekulära samhällets religiösa analfabetism. Samtidigt befinner vi oss i en postsekulär tid med ett växande intresse för andlighet. Jag frågar Kari Løvaas vilken funktion litteraturen har i det här sammanhanget, kan den liksom kyrkan vara ett rum för existentiell bearbetning?

– Många söker sig till litteraturen av just detta skäl. Jag tror starkt på litteraturen som ett rum för kontaktskapande och integrering. Litteraturens grundhållning är tillåtelse och acceptans. På så sätt har den en förvandlande potential.

Foto: Jeanette Dahlström

Hon kallar det ”litterära räddningsmotiv”. I böckerna erbjuds en blick som upprättar den som är dömd till utanförskap. Den ovärdiga blir medskapande. Till exempel genom humor och absurditet kan samhällets uteslutande strukturer brytas sönder.

På så sätt bidrar litteraturen med kritik mot modernitetens övertro på subjektets autonomi, menar Kari Løvaas.

– Det autonoma subjektet är något som inte finns i verkligheten. Det bygger på förnekande av sårbarhet och beroende. Om man har en människosyn som innebär att något djupt mänskligt måste utestängas kan litteraturen hjälpa till att bryta ner den förnekelsemekanismen.

Kari Løvaas har gjort många upptäckter under avhandlingsarbetet. Dit hör utforskandet av den politiska teologin utifrån filosofen Karl Schmidts citat: ”Alla politiska begrepp är sekulariserade teologiska begrepp”.

Tanken har fått henne att fundera över begreppet mirakel.

– I sekulär kontext sker mirakler ofta via dem som oförutsägbart överöser andra med pengar. Det blir den sekulära nåden. Men det är en pervers form av nåd för den skapar skuld. Den som mottar pengar påläggs mytisk skuld.

En av Torgny Lindgrens allra mest lästa böcker, Ormens väg på hälleberget skildrar just detta, säger Kari Løvaas. I rikemannen Karl Orsa gestaltas en nyckfull och sadistisk gudsbild.

Att Torgny Lindgrens författarskap är inspirerat av Bibeln är ingen nyhet. Men analysen kommer sällan längre än så, menar Kari Løvaas, som sörjer att de bibliska grundberättelserna inte längre är allmänkunskap.

I programmet Lundströms bokcirkel i Sveriges Radio hade man i våras en bokcirkel om just Torgny Lindgrens bok.

– Det var ett mycket inspirerande samtal. Men jag märkte att när de diskuterade berättarens trots, såg de det mest som en psykologisk egenskap. De satte det inte i relation till traditionen kring Job och trotset mot Herren, som jag menar är helt central.

Kari Løvaas motsätter sig uppdelningen mellan litteratur och religion. Bibeln är en samling berättelser, i vår tradition har litteraturen uppstått genom tolkningsgemenskaper där Bibeln varit själva grundberättelsen, säger hon.

– Litteraturen kan inte ersätta religionen. Berättelserna står redan i förbindelse med den.

Fakta: Kari Løvaas

Ålder: 47

Bor: Sunne

Gör: Doktor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet

Aktuell med: Be for meg også: Om forkrøpling og lengsel etter forløsning i moderne
litteratur og poetikk.

Kristina Lindh

Helene Blomqvist
Tack för en mycket fin artikel! Och mycket fina bilder!